När är det dags?

Tessi är 14 år och 4 månader, och det är en HÖG ålder hos hundar, speciellt hos schäfrar som sällan blir över 10 år. Trodde aldrig att hon skulle bli så gammal, med tanke på hennes schäferklåda som hon haft cortison för större delen av sitt liv och hennes havererade höftleder sedan många år.
Man skall dock aldrig underskatta en hunds livsglädje och livsvilja. För denna damen vill vara med fortfarande, det är det ingen tvekan om. Hon kommer skuttande när vi skall gå ut, hon älskar att tjuva Bellas tuggben och ligger sedan och tuggar förtjust, medan Bella avundsjukt tittar på. Hon äter med god aptit, för att inta tala om hennes glädje i att tigga när vi äter, och naturligtvis kan jag inte motstå hennes bedjande blick.
Hon verkar inte bry sig om att hon har svårt att gå, svårt att lägga sig, att hon inte är kontinent alla gånger och att hon inte orkar gå så långt numer. Det är dock sådant vi människor tycker är jobbigt att se hos våra hundar, har jag märkt.
Pratade med en kollega för några månader sedan och berättade att Tessi börjar få svårt att röra sig, och döm om min förvåning när hon genast dömde ut min Tessi med motiveringen - kan en hund inte längre springa och jaga kaniner då är det dags för avlivning. Hon menade att hundarna måste kunna få utlopp för sina naturliga beteenden för att ha ett bra liv, annars skulle de inte ha något liv. Jag höll på att falla av stolen när jag hörde det.
Det är som att säga att de människor som inte längre kan gå iväg till en pub och ta en öl inte längre har ett gott liv. Man förändras ju - jag menar jag har träffat äldre människor som inte kan gå på puben och ta ett järn längre, men de har inte heller något intresse för det mer, de kanske hellre vill sitta tillsammans med sina barnbarn och se en film på TV istället.
Jag tror faktiskt att det är så med hundar också, deras behov förändras med ålderns rätt, och jag är öveetygad om att Tessi håller med mig. För hon vill verkligen inte lämna jordelivet ännu, hennes blick säger mig det och även hennes beteende när hon så klart visar att hon fortfarande uppskattar livet hos oss här på jorden.
Men visst funderar jag  - när är det dags?
Har förberett mig så bra jag kan på det praktiska om det kommer bli så att Tessi behöver hjälp med att lämna oss, har kollat upp veterinär som kan komma hem till oss, har kollat med Sysav(för kremering) och till och med tänkt på vilken urna hon skall få. Mycket kan man planera i förväg men INTE sorgen och saknaden.
Den får jag leva med, det är priset för alla dessa härliga år Tessi har givit mig och jag är så tacksam.
JAG ÄR SÅ TACKSAM

         

                                                  Min älskade Tessi

min unga hund = unghund

I hundkretsar pratar man ofta om unghundstiden som en prövningstid för hundägaren. Dvs. när hunden lämnat valpstadiet bakom sig och gått in i nästa fas i utvecklingen, då den blir könsmogen och då den börjar testa var gärnserrna går. Hos många hundar ser man detta redan efter 5 månaders ålder, när många hundägare fortfarande tror att de har att gör med en liten valp. Det är stor skillnad mellan en valp och en unghund, valpen är oftast mycket kontaktsökande och vill ofta och gärna komma och tanka trygghet hos sin matte/husse och gör alltsom oftast som vi vill, med ett glatt svansviftande. Den kommer när man kallar och den håller sig nära en utan att dra iväg på egen hand. Det är tacksamt att ha en valp runtomkring sig på det viset.
När den börjar ge sig iväg på fler o fler äventyr på egen hand, när nyfikenheten hela tiden drar iväg den på strövtåg längre och längre bort från sin ägare, när den inte lyssnar på vare sig sitt namn eller på inkallningsignalen, när den vill iväg till alla andra hundar den ser och känner lukten av, då är det ingen tvekan längre - valpen har blivit en unghund = tonåring.
Bella är där nu. Hon har varit hos oss i ca 3 veckor nu, och hon har gått från trygghetstankande valp till trotsande tonåring på ca 3 månader.
I förrgår var vi ute på en runda och eftersom hon älskar att få springa lös, kopplade jag loss, och sade varsågod. Det första hon gjorde var att springa in i någons trädgård där hon aldrig visat något intresse tidigare. Att jag kallade struntade hon fullständigt i, när hon väl var färdig där, sprang hon sina rundor och såg allmänt lycklig ut. Jag prövade att kalla in henne några gånger, men tji fick jag, Bella tittade på mig, vände på huvudet och tycktes säga " jag ser dig och jag hör dig och jag struntar i dig". Vet inte om hon tänkte på något överhuvudtaget, men det var bara att vänta in henne och bege sig hemåt, med en vag känsla av frustration inom mig.
Att bråka med henne hade inte hjälpt, det visste jag, och efter en stund sansade jag mig och insåg helt enkelt att nu är hon mitt i tonåren och testar var gränserna går.
För en hund som Bella, som från början hängt mig i hasorna hela tiden pga av otrygghet, är det faktiskt ett gott tecken att hon faktiskt vågar göra som hon själv vill. Det brukar jag säga till de hundägare som kommer till mig för rådgivning eller utredning med sin otrygga hund, när hunden vågar bli lite "olydig" dvs när den vågar ta ut svängarna lite, så är det alltid ett tecken på att de börjar bli trygga med sig själv, med sin ägare och med sin hemmiljö.
Däremed inte sagt att jag kommer låta henne få ta ut svängarna för alltid, vi fortsätter naturligtvis att träna på både lösträning och annat, men ibland måste man se på det hela ut ett större perspektiv.
Att ha en unghund i huset är ungefär som att ha en tonåring, man kommer ingen vart med att tjata och bråka, då skiter de bara i en, dvs. relationen får sig en rejäl törn. Att vara smidig, att ha överseende med ett o annat, att berömma och uppmuntra och att inte ställa för höga krav, är ett måste, för att tillvaron skall bli dräglig med tonåringarna. Och ibland när vi är trötta och helt enkelt undrar över om vi har ett eget liv överhuvudtaget och tonåringen bara är så odräglig, då är det bäst att bara gå ifrån och ta en timeout helt enkelt, tills man har ork till att vara smidig igen.:)
PS idag var vi ute igen och jag kunde inte låta bli att släppa henne en liten stund, och Bella var så fin och kom när jag kallade, då kändes det bra igen, och det är väl så livet är helt enkelt - ups and downs.

Är matte sjuk?!

Har börjat gympa igen, efter att ha struntat i kroppens behov under en längre tid.
Har svårt att komma iväg hemifrån, så jag har köpt en träningsDVD från friskis o svettis, som jag skall träna efter hemma. Sagt o gjort, tog på mig träningskläder o gympaskor, och satte igång. Va` härligt att gympa till klämmig musik, man glömmer bort att det gör ont både här o där när man är så otränad som jag.
Det hinner inte gå mer än 5 minuter innan hundarna börjar stressa upp sig och båda undrar förstås vad matte gör mitt vardagsrumsgolvet. Hon beter sig verkligen konstigt, hoppar och studsar upp och ner och flåsar och låter jättekonstigt. De vimsar runt lite och när det sedan är dags för sittups är det kört. Vid det laget är de rejält uppjagade, springer lite rundor, tittar på mig från alla håll o kanter och till slut när jag hamnar på golvet och försöker göra sittups med obefintliga magmuskler, då tror båda hundarna att något verkligen allvarligt och hemskt har hänt. Båda kommer och nosar på mig och ser verkligen bekymrade ut. Är matte sjuk? Är hon döende? Hur mår du matte?
Vet inte om jag skall skratta eller gråta över mitt halvt havererade gympapass men inser att mycket av vad vi människor har för oss ter sig väldigt konstigt för en hund. Och tvärtom!

hunduppfödare - vadå ansvar?!

En av mina klienter har köpt en hund från en kennel, och den var ca 4 månader när de köpte den. Det är väl inget konstigt med det, eller?

Det skulle inte vara det om det inte vore för det faktum att hunden är rädd för allt utom sin matte, sin husse och sin hemmiljö.
Hunden skäller på det mesta, människor, hundar, cyklar..... Den försöker gärna nafsa efter de människor den stöter på, då den är livrädd för alla den inte känner.
Den kan inte heller umgås med andra hundar, då den är osäker och rädd för dem också.
Ägarna är förstås ledsna och oroliga och undrar hur de skall få rätt på denna underbara hund, som är så snäll och tillgiven gentemot dem.
När vi samtalar frågar jag naturligtvis om de haft kontakt med uppfödaren, och ja, det har de ju. Jag frågar då givetvis vad denne uppfödare har givit dem för råd och hjälp i denna svåra situation, och det framkommer att rådet de fått varit att "ta i hårdare" med hunden, så skulle det bli bättre. Vad "ta i hårdare" betyder en ju en tolkningsfråga men för mig betyder det att vara sträng mot hunden, att bestraffa den och tillrättavisa den på ett sätt som ofta innebär fysiskt våld eller skrämmande handlingar.
Hur detta "hårda" sätt skulle hjälpa denna livrädda hund att vara mindre rädd och kunna tackla livet utan rädsla, är för mig en gåta.
Under samtalet frågar jag även hur pass miljötränad valpen blivit och hur den socialiserats med människor och främmande hundar under sin tid på kenneln. Ägarna är inte så säkra och tror själva att det inte varit någon nämvärd varken miljöträning eller socialiseringsträning för valpen, däremot har den blivit "lite mobbad av övriga hundar" trodde uppfödaren, men vad denne baserat detta på, vet ingen.
Det är redan länge känt att valpens första tid hos uppfödaren är oerhört viktig, och att det ligger ett stort ansvar på en uppfödare att miljöträna och att socialisera sina valpar, så att de kan tackla ett liv i stora vida världen. Speciellt när valpen inte blir såld med en gång utan blir kvar en längre tid, är det jätteviktigt att den får tränas med tanke på att den skall klara av miljön hos sin nya familj, när den väl blir såld.
Detta är inte den första hund som jag träffar på, som har lämnat en skyddad kennelmiljö utan varken miljöträning eller socialiseringsträning och som får enorma problem med att kunna tackla en tillvaro som består av nya miljöer, nya och främmande människor och främmande hundar.
Tillhör hunden desutom inte den modigaste i valpkullen utan kanske redan från början är lite blyg och osäker, då kan följden bli precis så katastrofal som i detta fallet, nämligen en valp som inte klarar av omvärlden och som blir så stressad att den blir i stort sett omöjlig att ha att göra med.
Även jag vet att det finns mer eller mindre seriösa hunduppfödare och jag funderar över om det handlar om ren okunskap om hur hundar lär sig att hantera sin omgivning eller om det enbart handlar om att tjäna pengar på att sälja valpar till intet ont anande köpare, eller ännu värre bådadelarna.
Det visar bara hur viktigt det är att ha bra koll på den uppfödare man väljer att köpa valp av. En seriös uppfödare skall ställa krav på den som köper deras valpar och de skall ställa upp när det krisar, och finnas till hands även efter valpköpet.
Och naturligtvis skall valparna vistas inomhus hos uppfödaren i dennes hem med allt vad det innebär av ljud, dofter och aktiviteter och inte ute i någon hundgård eller uthus. De skall träffa på många olika snälla människor under sin tid hos uppfödaren och de skall vistas bland trevliga, trygga och sociala hundar för att genom allt detta få EN POSITIV UPPLEVELSE AV DET SOM KALLAS VÄRLDEN.
Är det kört för denna lilla stressade hund nu?
Nej, givetvis är det inte kört, men det kommer att krävas tid, engagemang och uthållighet för att kunna träna den till att lära sig att världen inte är farlig utan att det är helt ok. att bo i den.

träning är kul

Jag o Bella skall gå på kurs, det skall bli så himla roligt. Med tanke på att Tessi är 14 år gammal, var det är en halv evighet sedan jag gick på kurs med hund. Vi skall testa på Rallymix, och det skall bli så spännande. Det skall bli kul att träna någonting tillsammans och se Bella utvecklas och fungera  i kursmiljön tillsammans med andra hundar, och det skall bli spännande att vara kursdeltagare. Som lärare och kursinstruktör är det bra att även vara kursdeltagare ibland för att utvecklas och se det hela ur det omvända perspektivet.
Jag har inte tränat så vidare strukturerat med Bella ännu. Dels för att ge henne tid att smälta in i sin nya miljö, och dels för att lära känna henne bättre och se hur hon reagerar i olika miljöer.
Just nu tränar vi mycket på kontakt och uppmärksamhet på våra promenader. Att ha en hund som är uppmärksam gentemot mig när vi är ute är oerhört värdefullt. Det innebär att det blir mycket lättare för mig att ge henne direktiv när vi stöter på hundar, människor, barn eller annat och jag vill styra upp henne.
Det kan innebära i korthet att vi möter en hund och det är såklart jättespännande, hon vänder sig emot mig med en blick och där kan jag tala om för henne om det är ok. att hälsa eller om vi skall gå förbi.
På mina rundor ser jag mycket ofta hundägare med sina hundar som möter andra hundar, deras hund börjar stirra och dra, hundägaren säger inte ett ord(ingen kommunikation sker mellan hund och människa)
utan drar hunden med sig(om det går) i en evig kamp där den som är starkast vinner.
Så himla tråkigt och jobbigt!
Tränar jag på kontakten från hundens sida, får jag en hund som ofta vänder sig emot mig på promenaden både när det händer något men även annars, och det är lätt att kommunicera eftersom hundens uppmärksamhet redan är vänd mot mig.
Hur gör man då detta??
Jo, genom att belöna hunden varje gång den vänder sig emot mig, tittar mot mig eller kommer mot mig, i korthet uppmärksammar mig. I början händer det kanske inte så ofta men i takt med att man belönar detta, händer det oftare och oftare och ganska snabbt har man en jätteuppmärksam hund.
Att träna med klicker är ovärderligt, då det hela går så mycket snabbare dvs. hunden fattar snabbt vad det handlar om: varje gång jag tittar på matte, kommer det ett klick och en godbit, därför gör jag det ofta och gärna.
Som sagt; träning är kul, det blir till och med beroendeframkallande efter ett tag när man ser att det ger utdelning, och hur blir det bättre än så?