fredag 29 oktober 2010

När är det dags?

Tessi är 14 år och 4 månader, och det är en HÖG ålder hos hundar, speciellt hos schäfrar som sällan blir över 10 år. Trodde aldrig att hon skulle bli så gammal, med tanke på hennes schäferklåda som hon haft cortison för större delen av sitt liv och hennes havererade höftleder sedan många år.
Man skall dock aldrig underskatta en hunds livsglädje och livsvilja. För denna damen vill vara med fortfarande, det är det ingen tvekan om. Hon kommer skuttande när vi skall gå ut, hon älskar att tjuva Bellas tuggben och ligger sedan och tuggar förtjust, medan Bella avundsjukt tittar på. Hon äter med god aptit, för att inta tala om hennes glädje i att tigga när vi äter, och naturligtvis kan jag inte motstå hennes bedjande blick.
Hon verkar inte bry sig om att hon har svårt att gå, svårt att lägga sig, att hon inte är kontinent alla gånger och att hon inte orkar gå så långt numer. Det är dock sådant vi människor tycker är jobbigt att se hos våra hundar, har jag märkt.
Pratade med en kollega för några månader sedan och berättade att Tessi börjar få svårt att röra sig, och döm om min förvåning när hon genast dömde ut min Tessi med motiveringen - kan en hund inte längre springa och jaga kaniner då är det dags för avlivning. Hon menade att hundarna måste kunna få utlopp för sina naturliga beteenden för att ha ett bra liv, annars skulle de inte ha något liv. Jag höll på att falla av stolen när jag hörde det.
Det är som att säga att de människor som inte längre kan gå iväg till en pub och ta en öl inte längre har ett gott liv. Man förändras ju - jag menar jag har träffat äldre människor som inte kan gå på puben och ta ett järn längre, men de har inte heller något intresse för det mer, de kanske hellre vill sitta tillsammans med sina barnbarn och se en film på TV istället.
Jag tror faktiskt att det är så med hundar också, deras behov förändras med ålderns rätt, och jag är öveetygad om att Tessi håller med mig. För hon vill verkligen inte lämna jordelivet ännu, hennes blick säger mig det och även hennes beteende när hon så klart visar att hon fortfarande uppskattar livet hos oss här på jorden.
Men visst funderar jag  - när är det dags?
Har förberett mig så bra jag kan på det praktiska om det kommer bli så att Tessi behöver hjälp med att lämna oss, har kollat upp veterinär som kan komma hem till oss, har kollat med Sysav(för kremering) och till och med tänkt på vilken urna hon skall få. Mycket kan man planera i förväg men INTE sorgen och saknaden.
Den får jag leva med, det är priset för alla dessa härliga år Tessi har givit mig och jag är så tacksam.
JAG ÄR SÅ TACKSAM
         
                                                  Min älskade Tessi

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar