fredag 2 december 2011

Att vara hundägare...

... är inte så lätt alla gånger.
Att vara hundägare kan se hemskt olika ut, beroende på hur ens familjesituation ser ut.
Man kan vara ensamstående med sin hund, man kan ha flera hundar, man kan vara småbarnsförälder med hund, man kan vara hundnörd och ägna åtskilliga timmar åt att träna tillsammans med hunden. Man kan vara frisk, man kan vara sjuk, man kan vara pensionär med mycket tid över till hunden och man kan ha ont om tid. Man kan vara nybörjare inom hundens värld och man kan vara hundvan, man kan ha hunden som sällskap och man kan använda hunden till något speciellt område. Man kan ha en valp och man kan ha en äldre hund.
Hur det än ser ut, hamnar man emellanåt i situationer med hunden/hundarna, där man blir villrådig, kanske frustrerad, arg, irriterad eller kanske bara nyfiken på vad som händer.
Ofta handlar det om en situation där hunden gör något som man inte förstår eller något man inte gillar.
Man önskar en förändring, men man vet inte hur det skall gå till.
Eller kanske man är osäker på hunden, varför den gör som den gör, man förstår inte det hela, är det normalt?, eller är det något fel på hunden?

Jag träffar ofta hundägare som är villrådiga, och som ofta dessutom får "goda råd" från grannar, släktingar, goda vänner eller andra hundägare man stöter på.
Det är fel på hunden, du måste ta i hårdare, hunden är knäpp - den måste avlivas, låt hundarna få göra upp själva, du måste visa vem som bestämmer,hunden får absolut inte morra - det  får du göra något, är ganska vanliga kommentarer hundägare brukar få.
I många fall, när vi sitter ner och samtalar om det hela, blir hundägaren väldigt lättad, när jag ger min syn på saken.
Det som slår mig ofta  är att många inte vågar lita på sin magkänsla, sin intuition.
De har en känsla av vad de borde göra, eller skulle vilja göra, men vågar inte tro på den, då kompisen, grannen, eller någon annan sagt något annat.
Jag har varit med om det så ofta, just att man egentligen har svaret själv, men att man inte vågar tro på den.
När jag bekräftar deras svar, blir de så otroligt lättade, och vågar gå hem och vidta de åtgärder som behövs för att göra en förändring.
Ibland känns det som att jag egentligen bara hjälper människor att våga tro på sig själva, och det känns fint.
Det känns alltid fint att kunna medverka till en positiv förändring för både hunden och människan.
 När människan vågar vara trygg i sig själv, påverkar det hunden i allra högsta grad i en positiv riktning.

Så alla ni som läser detta, våga tro på er själva, på era värderingar, på det som känns sant och riktigt i magtrakten, gå efter det,  så blir det bra. Bra för er och bra för hunden.
Och tvärtom givetvis, känns det inte bra, känns det inte sant, känns det inte snällt och vänligt,  känns det inte trovärdigt, så låt bli att göra det.

Vi är inte mer än människor, och jag tycker att det är viktigt att påpeka att det är mänskligt att tvivla på sin egen förmåga ibland, och ibland behöver man en annan människa som bollplank, någon som kan hjälpa till att få en på rätt spår igen.
Jag älskar att få vara bollplank och ser det som en ynnest att kunna bidra med min närvaro och mina kunskaper.
Då är livet som bäst.

måndag 28 november 2011

Nosarbete i skogen..

... med hundarna är ett bra sätt att varva ner på, efter helgen som varit.
Att vara i skogen och få insupa dofterna av träd, löv och växtlighet  är välgörande bara det, och att få se hundarna jobba med nosen är alltid lika fascinerande. Bella har visat sig vara helt superduktig på att spåra, hon spårar noga, lugnt och metodiskt, och det är en fröjd att se henne. Pinpon som älskar föremål, är jätteduktig på föremålssök, han har näsan, farten och blir så glad när han hittat grejen jag gömt.
Jag har varit lite slak idag, det medger jag, efter helgen som varit.

Den har jag ägnat åt att starta igång utbildningen Fördjupad hundkunskap/Instruktör. Mina elever är ett härligt gäng
tjejer, vetgiriga och kunskapstörstande, och det har varit jätteroligt att äntligen sätta igång.
Meningen med utbildningen är just att få en fördjupad kunskap om hundar, och den ger även behörighet att bli hundkursinstruktör om man vill, det bestämmer man själv. Alla som fascineras av samspelet mellan hundar och människor, och som brinner för detta, kan få ut massor av en sådan här utbildning och det är en fantastisk chans att få utvecklas tillsammans med andra likasinnade.
Jag kommer ihåg hur jag själv kände det när jag gick mina 2 längre utbildningar, dels på Hundens hus och dels Turid Rugaas Hundtränarutbildningen, jag minns dem med glädje och tacksamhet och det var fantastiska upplevelser var och en på sitt sätt.
Att utbilda sig är alltid en modig process som skapar möjligheter till utveckling. Min önskan är att ge mina elever det jag själv fått + mycket mera, givetvis, så att de kan växa och gå vidare med mera kunskap att dela med sig av.
Hunden har funnits vid människans sida under många år nu, och jag tror verkligen att hunden och människan har en fantastisk framtid ihop. En framtid där utbildning, utveckling och samarbete går hand i hand.

måndag 14 november 2011

Vart tar tiden...

vägen?
Nyss var det sommar och snart är det jul. Tiden är ett konstigt fenomen, vissa stunder kan verka eviga och vi njuter för fullt, och andra stunder rusar förbi i racerfart, och vi hinner nästan inte fatta det som händer.
Denna hösten har rusat iväg för min del, kurser har avverkats, klienter med sina hundar har passerat, kontakter har skapats och planeringen av instruktörsutbildningen/fhu har pågått.

Häromdagen fick jag ett telefonsamtal från en veterinär uppåt landet som hade fått en förfrågan om att avliva en hund. Orsaken var aggressivitet från hundens sida och ägaren sade att hunden var farlig och hon var rädd för hunden.
Hunden som är en blandras typ pytteliten, var mager och livrädd, och veterinären, tyckte inte riktigt att bilden stämde, som hundens ägare målat upp.
Hon såg rädslan och ångesten hos hunden, och fattade ett modigt beslut. Hon skulle ta hem hunden på prov för att se om det gick att göra något för att undvika avlivning.
Hon ringde då mig för att få råd om hur hon kunde gå vidare.
Vi  pratade om det hela och jag stöttade henne i hennes beslut, jag tror nämligen på hundarnas enorma anpassningsförmåga och har lärt mig under årens lopp att hundar lär sig nya saker hela livet.
En rädd hund som tappat tilliten, kan återfå den och kan lära sig att tycka om människor igen.
Jag rådde henne att ge hunden några dagar över helgen, för att iaktta den och se hur den reagerar i den nya miljön, för att sedan återkomma till mig med nya frågor.
Idag pratade vi igen, om hennes frågor och funderingar, och om hur hon och hennes familj skulle behandla hunden.
Hunden är rädd för människor, främst kvinnor och händer. Det säger en hel del.
Det visar han genom att morra, skälla och göra utfall.
Mitt främsta råd handlar om att ge hunden tid, tid att komma underfund med att ingen kommer att göra honom illa, och tid för att få stressen att minska.
Sedan finns det givetvis många småsaker i vardagen som underlättar som tex. att ha en liten lina på hunden hela tiden inomhus, för att slippa den den jobbiga grejen med att koppla honom när de går ut. Hunden är livrädd samtidigt som han så gärna vill ut, och det skapar mycket frustration och är onödigt när man vill minska stressnivån.
Att använda lugnande signaler är smart och praktiskt, eftersom det är på hundens eget språk, något den snabbt förstår, och använder man sitt kroppspråk på ett förnuftigt sätt, så att hunden känner sig trygg istället för hotad, då går allting smidigare.
Givetvis skall man inte tvinga en hund till kontakt eller med lock o pock försöka få den att ta kontakt, när den inte är mogen för det, det gör allting bara värre.
När hunden blir trygg igen, kommer den av sig själv på ett naturligt sätt, och här gäller det att ha tålamod.
Pratade även en del kring att hunden knutit an väldigt till mannen i familjen. Hur husse ska försöka vara lite mer neutral samtidigt som matte skall ge hunden de resurser som hunden vill ha tex. mat och promenader.
Det är mycket vanligt att adopterade hundar knyter an till någon i familjen oftast kvinnan, på ett väldigt intensivt sätt. Denna person blir hela hunden fasta punkt och trygghet, och hunden mer eller mindre avgudar denne.
Inte alls konstigt om hunden haft det jobbigt tidigare, men kan bli lite problematiskt i vardagen om dessa två blir en union, som andra inte får ta del av. Med lite smarta knep och om man tänker till i tid, så kommer hunden lättare att ty sig även till de andra familjemedlemmarna.
Och som jag redan nämnt - det här med tiden.
Vi säger ju att tiden läker alla sår, och det ligger mycket i det. Man måste ge hunden tid, tid att få nya positiva erfarenheter som den lär sig av. Tid att få stressnivån att sjunka undan, så att hunden blir mindre reaktiv och intensiv i sitt försvarsbeteende.
Och naturligtvis tid för att lära känna denna nya individ och familjemedlem, med alla hans olika sidor.
Är det något jag lärt mig med mina adopterade hundar, så är det verkligen vad tiden gör.
Tiden är nödvändig för läkning och nyinlärning.
Tiden är fantastisk, nödvändig och alldeles, alldeles underbar!

måndag 7 november 2011

Det har varit en hektisk...

vecka.
Seminarium i Dalby i söndags, ny valpkurs i tisdags med teori & ett himla fint gäng, temakväll med fullt hus i onsdags med nyfikna och frågvisa hundmänniskor, kursavslutning i fredags med kontakt & vardagslydnadsgänget som blivit trimmade av mig i 2 månaders tid.
Igår ut i skogen för att spåra med Bella & hon imponerade på mig, lilla tjejen med sin fantastiska nos och idag valpkurs där jag träffade valparna för första gången och slutligen start av ny hundmöteskurs därefter, med ett mixat gäng jyckar & människor, som skall få effektiva verktyg för att bättre kunna hantera hundmöten.
Hur blir det bättre än så???

Dessutom jättefin och positiv feedback från flera av mina kursdeltagare & klienter, som tyckt att de varit kalasnöjda med Hundharmoni och det de fått med sig.

Idag efter hundmöteskursen, där vi hade teori, damp det desssutom ner ett mail, som gladde mig enormt mycket:

Hej och tack för idag!
Jag blev så inspirerad av dagens möte att jag direkt åkte hem och klickade igång T (jag har använt klicker på henne tidigare, så det gick fort). På med selen och ut på egen promenad, utan andra hundar med.

Hon reagerade direkt på klickljudet ute, efter en klick gick hon och bara spanade upp på mig i väntan på ny belöning. Det jag kan uppleva är att hon på ett sätt är väldigt spänd och inte riktigt kopplade av och nosade eller så. Vi hann gå ganska långt innan första hunden dök upp och den var på "lagom" avstånd när hon fick syn på den och den vek dessutom av så att vi inte riktigt möttes och hon släppte den med blicken direkt när klickljudet kom - perfekt.

Sedan hann vi gå ganska länge innan det dök upp en ny hund, lite barn som också kan stressa dök upp emellan, men klickandet fungerade perfekt där också. Nästa hund var inte så långt borta - ett möte med några meter emellan, klick och allt fungerade.
Tredje hunden - där ville ägaren att hundarna skulle hälsa och jag fick neka och säga att jag håller på med träning. T. fixade den också.


Precis på slutet kom det en utmaning - två personer på rullskidor - det kan också få igång T.

Jag stannade så att jag hade vad jag bedömde som bra avstånd- hon fick syn på dem, jag kunde se att hon spände sig, jag klickade, hon vände sig direkt mot mig, vände sig mot rullskidåkarna igen (som ju närmade sig - vi stod på en "tvärgata"), klick igen, fungerade igen, och så en gång till innan de hade passerat - perfekt!!!
Så jag är stolt och glad över att vi har haft en lyckad träning - nu ger vi järnet så tror jag hon fixar detta ganska snabbt. Enda nackdelen är att behöva gå omkring med hala och kletiga fingrar när man ska belöna med smaskigt godis, men det kan jag leva med!!!




Jag säger det igen - jag har världens bästa jobb!

söndag 30 oktober 2011

Har precis landat...

...i soffan efter dagens intressanta seminarium med Ingrid Lingmark.
Sitter och sorterar intrycken, och det vi fick se på film.
Jag är imponerad av Ingrids arbete om hundmöten och hundars konflikter och ickekonflikter.
Hon berättade om hur hon ser på konflikter mellan hundar, om planerade och oplanerade konflikter, och vi fick se många filmklipp om hur olika hundar beter sig när de träffas och umgås och hur de löser de konflikter som uppstår.
Ingrid menar att en hund som är välmående, med en normal stressnivå och som har en välfungerande relation med sin ägare, mycket sällan är inblandad i allvarliga konflikter. Den hunden klarar också av eventuella konfliktrer med andra hundar på ett bra sätt.
Ett konfliktfritt samhälle kan inte existera varken hos hundar eller människor, och konflikter är inte farliga, är hennes budskap.
Det finns planerade konflikter där äldre hundar kan tillrättavisa yngre hundar för att de är för ohövliga, för gåpåiga och inte visar hänsyn, det är ett sätt för unga hundar att helt enkelt bli duktigare på att uppföra sig.
Det finns också oplanerade konflikter som tex. försvar av mat eller annat  åtråvärt eller helt enkelt två hundar som är alldeles för uppvarvade och som slutar med att de ryker ihop.

Enligt Ingrid finns det alltid en orsak till att en hund reagerar aggressivt/utåtagerande i möte med andra hundar, och
de vanligaste orsakerna är:
- förhöjd stressnivå
- tidigare trauma eller dålig erfarenhet
- en hundägare som korrigerar (tillrättavisar) sin hund hårdhänt eller ojust (när hunden handlar korrekt i hundmöte)
- en rädd och osäker hundägare, som oavsiktigt skrämmer sin hund

Ingrid har haft hundar sedan 60-talet och hon har tagit emot många hundar med diverse problem, hundar som förmodligen hade överlevt om de hamnat hos en vanlig hundägare.
Hon har med tålamod, tolerans, vänlighet och mod hjälpt många hundar till ett liv, där de blivit hundvänliga, människovänliga och välfungerande.
Genom att inte ställa för höga krav, låta hundarna få erfarenhet av livet i lagom takt och skapa trygghet för hundarna har de blivit inte bara välfungerande utan även läromästare för andra hundar med problem.
Ingrid är starkt kritisk till att uppfostra och hantera en hund med hårdhänta metoder, ryck i koppel,  hot och smärta.
Hon menar att dessa metoderna skapar hundaggressiva och utåtagerande hundar.

Ingrid använder termen "hundsnälla hundar" och menar att det är målet vi alla bör eftersträva.
En" hundsnäll hund" får man genom att vara snäll mot den och inte utsätta den för ojust och orättvis behandling, när den pratar med andra hundar.
Den skadar inte andra hundar och kan hantera och umgås med alla hundar oavsett ras, storlek eller kön.

För att nå målet, måste hunden få träna.
Träna på hundmöten med olika hundar både snälla och mindre snälla.
Både genom att få vara lös men även kopplad gå på promenad tillsammans.
Även hundägaren behöver träna, träna upp sin skicklighet i att läsa av sin hund och andra hundar.

Det låter enkelt men det är inte enkelt.
Dett kräver att man har is i magen, det kräver att man har ett genuint intresse för hunden och dess språk.
Det kräver att man börjar lita på sin hund och dess fantastiska förmåga att hantera de konflikter som dyker upp längs med vägen.

Jag tycker att Ingrid har ett mycket sunt sätt att tänka, när det gäller hur vi ser på våra hundar.
Jag delar hennes åsikter och tänk i det stora hela, och vi är rörande överens om att de flesta aggressionsproblem mellan hundar handlar om rädsla hos hundägaren och stress hos hunden.
Rädsla pga av okunskap om hur hundar fungerar och reagerar.
Stress  pga. felaktig hantering/uppfostran, sjukdom/smärta eller dålig relation/bristfällig tillit till sin ägare.

Ingrid använder termen "korrigering" ofta,  och eftersom det används ofta för att beskriva obehag som påförs hunden, har det fått en väldig negativ klang.
Det kan betyda obehag, men det kan även handla om att man säger aa, man harklar sig, säger ajjaj eller använder  ett inlärt ord eller ljud som betyder bryt - titta på mig. Hon menar att vi alla "korrigerar" våra hundar och varandra när vi vill påverka och förändra.

På filmerna vi sett idag, använder sig Ingrid av vatten som hon sprutar på hundarna, när  hon vill bryta ett beteeende.
En metod som är ganska harmlös jämfört med många andra metoder, och som fungerar i vissa fall. Jag använder mig inte av metoden, utan väljer att använda andra metoder istället såsom större avstånd, och en inlärd signal som betyder bryt och jag strävar efter att inte hamna i situationer där hunden blir blockerad. Dock skulle jag mycket väl kunna tänka mig att använda vatten i en akut situation, om det finns risk för skada på någon, hund eller människa.

Jag hoppas Ingrid kommer att fortsätta sprida sin kunskap och erfarenhet, i arbetet med att få välfungerande, trygga och kloka hundar och människor.

fredag 21 oktober 2011

Hur barnvänlig...

...skall hunden vara?
Har under årens lopp träffat åtskilliga hundägare som upplevt att deras hund uppvisat problem med barnen i familjen.
Hunden har i umgänget med barnen sprungit och gömt sig, morrat, nafsat och i en del fall bitit barnen.
Vad som också kommit fram är att hunden inte fått ligga i fred i sin korg, eller på annan plats där den lagt sig för att vila. Den har även fått vara leksak/lekkamrat, mer eller mindre frivilligt till barnen i familjen, och många gånger utan att någon vuxen varit med och övervakat det hela.
De flesta barn är spontana och oberäkneliga i umgänget med en hund.
De vill gulla, lyfta upp och bära, springa och jaga, pilla här och där och hela tiden kalla hunden vid namn.
Jag tycker att det är helt otroligt att hundarna står ut med denna behandling. Det gör de oftast ett tag, men efter ett tag börjar de flesta säga ifrån. Oftast genom subtila signaler som att gäspa och slicka sig om munnen för att sedan börja dra sig undan.
Det finns vuxna som på fullt allvar tycker att det är helt ok och att hunden skall finna sig i en sådan behandling, och att om den säger ifrån, är det ingen bra hund.
Men, hallå!!!!
Som en ansvarsfull hundägare är det ett måste att vara närvarande och övervaka barn och hund, så att inte hunden till slut, när den försökt komma undan utan resultat, måste morra, nafsa eller till och med bita ifrån, för att få vara ifred.
De allra flesta hundar är otroligt tåliga och finner sig länge och väl i leken, men till slut vill de inte mer.
Och när de inte vill, försöker de dra sig undan, ibland in under möbler för att få vara ifred. Barnen vill då gärna dra fram hunden, för de vill fortsätta leken, och då måste hunden säga ifrån lite tydligare, med ett morr.
Att låta barnen fortsätta leka med en hund som inte vill, är att äventyra hela hundens relation till både barn och vuxna.
Otaliga är de hundar som blivit avlivade pga av barnens tuffa lek i kombination med vuxnas nonchalans.
Rottveilertiken tex. som en jättevarm sommardag blev passad av morföräldrarna och där barnen tilläts hetsleka med den, tills den i ren utmattning sade ifrån genom att nafsa.
Föräldrarna avlivade den först och tänkte efter sedan, kanske var det inte så konstigt att den faktiskt nafsade, men då var den trogna familjemedlemmen redan död.

Man måste ha regler för barn som umgås med hunden:
1) Någon vuxen måste alltid övervaka vad som händer, så att man omedelbart kan avbryta leken och samvaron, så fort hunden visar tecken på att den vill vara ifred. Tex. lugnande signaler som att gäspa, slicka sig om munnen, vända sig om eller att helt enkelt försöka dra sig undan.
2) Har barnen svårt att låta hunden vara trots att man sagt ifrån, sätt upp en fysisk barrriär mellan barn och hund tex. en grind eller kompostgaller. Hunden på ena sidan med ett tuggben och barnet på andra sidan.
3) Lär barnen hur man klappar på hunden, inte uppifrån på huvudet utan underifrån under hakan. Hunden blir mer avslappnad och trygg med detta.
4) Barnen får under inga villkor bära omkring hunden, risken är stor att de tappar den, om den sprattlar. Hunden kan bli skadad, men den kan också bli skrämd och få rädsleproblematik i framtiden.
5) Barnen får aldrig tvinga sig på en hund, det är alltid hunden som skall komma frivilligt och bli klappad. Kommer inte hunden till barnen då vill den inte bli klappad, och då måste den få slippa.
6) Att låta barnen hetsleka och springa och jaga hunden är att be om problem. Stressnivån stiger snabbt hos hunden med risk för att den blir överdrivet bitig och det slutar ofta med att den nafsar barnen i ren stress.
7) Har man en valp eller en ung hund, vill den ofta gärna leka med barnen. Ofta leder det till att de leker för häftigt och för länge och att valpen/unghunden blir alltför uppvarvad och stressad. Då blir den bitig och svår att kontrollera, och det lär sig att med barnen finns det inga regler, det är bara att ge järnet!
Övervaka, avbryt i god tid och sära på dem innan det går överstyr.

Hunden är ingen leksak och skall inte heller behandlas som en sådan.
I de allra flesta fall som det uppstår problem mellan hund och barn, är det inte hunden som är problemet utan barnen.
Det jag skrivit om är inget nytt på något sätt, och givetvis vet jag att det på många håll fungerar alldeles ypperligt mellan barnen i familjen och hunden.
Men med tanke på att det finns problem så vill jag att vuxna hundägare med barn och hund, tänker till.
Tänker till och förebygger så att man slipper hamna i en situation när hunden biter barnet.
Det handlar helt och hållet om sunt förnuft.
Låt hunden få slippa vara barnens leksak och lär barnen att acceptera att hunden vill och måste få vara ifred.

Det finns inga barnvänliga hundar, det finns endast vanliga och vänliga hundar!!

onsdag 19 oktober 2011

Kl. 10.00 på förmiddagen är en bra tid...

...för att gå på promenad med mina hundar.
Oftast stöter vi inte på en kotte, och mina hundar kan springa lösa i lugn o ro.
De är väldigt lyhörda och duktiga på att komma när jag kallar, och de är säkra på hundspråket när de träffar en hund, men jag känner mig ändå tvungen att koppla dem när vi stöter på en annan hund.
Jag gör det för den andra hundägarens skull, därför att många blir väldigt osäkra när de stöter på lösa hundar. Mina hundar är hemskt nyfikna på andra hundar och vill mer än gärna hälsa på dem, och det gör de lugnt och bra, men man vet aldrig hur den mötande hunden är, är den rädd för hundar, vill jag inte förvärra på något sätt.
I den bästa av världar önskar jag mig dock en hundvärld där alla hundar kunde få vara lösa, få slippa kopplet, få slippa halsbandet runt halsen, få slippa alla koppelryck och allt obehag, och bara få ha det skönt på promenixen.
De skulle få ett väl utvecklat hundspråk på köpet eftersom de träffar hundar på ett naturligt sätt redan som små.
De skulle inte heller utveckla någon koppelaggressivitet mot andra hundar eftersom hundmötena skulle vara fria från obehag.
De skulle vara lyhörda för sin människa på ett helt annat sätt, eftersom man inte skulle förstöra hundens naturliga kontaktsökandet genom att dra i kopplet i tid och otid.
Dessutom skulle hundägaren vara tvungen att lära sig att kommunicera med sin hund på ett annat och bättre sätt än genom koppelryck, vilket skulle leda till en ömsesidig kommunikation på hög nivå.




Som sagt i den bästa av världar...

söndag 9 oktober 2011

Är så trött...

...på att vara sjuk.
Sitter i sängen och tycker synd om mig själv. Inte så smart, men efter 10 dagars snörvlande, heshet, feber och ledvärk som jag trodde var på väg att försvinna är jag så himla less.
Istället för att bli frisk blev jag sämre med ont i halsen och feber igen. Känns som ett nystan med taggtråd i halsen, och varje gång jag sväljer kan jag gråta.
                    
Har dock förstått att jag inte är ensam om dylika krämpor, mer eller mindre hela skåne är nog infekterat med något himla elakt virus, som förpestar vår tillvaro, det förstod jag när jag satt på vårdcentralen och tjuvlyssnade på de andra som satt där.
Många av oss jobbar fast vi är sjuka, kallas visst för sjuknärvaro, eftersom vi inte har någon vikarie som kan hoppa in, och vi vet att det som vi ställer in eller avbokar, det får vi boka in  med mer eller mindre ansträngningar längre fram.
Jag hatar att ställa in ett kurstillfälle eller att avboka en klient, så naturligtvis gör jag det endast när jag inte kan fungera alls, vilket inte heller är så smart kanske. Man borde lyssna mer till sin kropp, säger kroppen att nu är jag sjuk och orkar inte, så är det nog så, och då är det säkert dumt att jobba istället.
Fick ställa in kursen idag och det känns jättetrist. Försöker nu att ta hand om mig, vila, dricka, ta smärtstillande och febernedsättande och inte oroa mig en massa. Får ta en dag i sänder och nöja mig med det.
MIna hundar är guldklimpar, kommer med jämna mellanrum och kollar läget med svansvift och blöt puss.
Har naturligtvis dåligt samvete för dem också nu när jag knappt orkar gå ut, än mindre träna med dem.
Då får det bli snabbvarianten på motion och aktivering - ut med dem i trädgården, där springer de och jagar varandra för att få ut överskottsenergin och sedan avslutar vi med leta godis för att näsan och hjärnan skall få sitt. Som sagt snabbvarianten var det, eller akutvarianten kanske är ett bättre ord, för det är inte något jag rekommenderar annat än i akutsituationer.
Nu skall jag sova en stund, kroppen vill det och det är nog bäst att lyssna på den.

Om någon undrar vad bilden föreställer, är det ett förkylningsvirus.
Att något så vackert kan vara så himla plågsamt, det är för mig en gåta.

tisdag 4 oktober 2011

Värsta kladd och klet...

...upptäckte jag i Bellas ena öra häromdagen. Jätterött och fullt med mörkt kladd. Svampinfektion i ytterörat skulle nog en veterinär ha sagt om det hela. Jag har haft mycket med kladdiga hundöron att göra, då min schäfertik Tessi hade besvär med det under många år.
Om örat är kladdigt är det ingenting jämfört med de kladdiga örondropparna som veterinären brukar skriva ut. Är det verkligen så att "kladd skall med kladd fördrivas" veckor ut och veckor in?
Som tur är, behöver det inte vara så.
Gjorde rent örat med vatten och bomull, och hällde i Näsums öronpulver, och skakade om örat.
Detta har jag gjort i 2 dagar nu och idag - simsalabim - örat är blekt igen, ingen gegga och hela örat ser så himla mycket bättre ut.
Näsums öronpulver är surt och förändrar miljön i örat så att mikroorganismer som svamp inte trivs där.
Oftast är det just svampen som är jobbigast att bli av med, ibland kan det även vara en blandinfektion med både svamp och bakterier, men ofta hjälper pudret även där.
Jag vet att många hundar har problem med återkommande öronkladd, och då är pudret helt superduper!!
Jag har några burkar öronpuder på lager, ifall någon vill prova det.

OM man behandlat hunden med öronpuder i 3 dagar och det inte är bättre, rekommenderar jag ett besök hos veterinär. Likaså om det rinner ur örat, eller om hunden är allmänpåverkad med feber och/eller slöhet.
Man behandlar alltså sin hund med öronpudret helt på eget ansvar!

torsdag 29 september 2011

Hjälp...

min hund är en tonåring!

Klockan är halv fem på morgonen och jag sitter i sängen med en förkylning som satt sigt i luftrören  och rösten är helt borta.
Kan inte sova så jag kan lika gärna skriva  lite här på bloggen om ett alltid lika aktuellt ämne - unghunden.
Många av de hundägare jag träffar har unga hundar, hundar mellan 6 och 15 månader, och de flesta upplever tillvaron tillsammans med hunden något ansträngd.
Hunden drar i kopplet, nosar hela tiden utomhus på promenaden, är totalt ointresserad av matte/husse, lyssnar inte, har ibland svårt att koppla av, vill hälsa på alla hundar de möter vilket resulterar i att det alltid blir en kamp vid varje hundmöte, hunden kanske även har börjat skälla på mötande hundar &  matte/husse är ständigt irriterade på hunden som de inte känner igen längre.
Borta är den kontaktsökande lilla goa valpen som följde matte/husse som en skugga och som var så lätt att ha och göra med. Och nästan varje hundägare undrar - vad är det för fel på hunden????
Är hunden dominant och försöker den ta över befälet hemma?
Vill hunden trotsa oss, behöver vi bli strängare?
Har hunden ett dåligt lynne/personlighet?
Konflikterna börjar bli många och vissa funderar allvarligt på att lämna tillbaka hunden till uppfödaren.

Stopp och belägg!

Det första jag brukar säga till hundägaren är - det är inget fel  på hunden!
Det är en helt normalt funtad hund som blivit tonåring.
En tonåring med kroppen full av könshormoner och som håller på att utforska omvärlden för att komma underfund med hur den fungerar. En tonåring med kroppen full av energi, energi som den inte alltid vet vad den skall göra av.
En hund utan den erfarenhet som en vuxen hund har, vilket innebär osäkerhet, klantigt beteende och korkade beslut & val.
Den hundägare som har egna tonåringar eller som haft, vet precis vad jag menar.
Allt detta innebär att man får sänka sina krav på sin unga hund och göra dessa realistiska.
När unghunden blir könsmogen börjar könshormonre produceras, ibland i ganska stora mängder. Dessa påverkar hunden på många sätt, intresset för andra hundar ökar markant och också intresset för deras dofter. Hjärnans kapacitet inriktas främst på att hitta en partner för fortplantning, och det upplevs ofta som att "ingen är hemma". Hunden lyssnar dåligt eller inte alls och koncentrationen är lika med noll.
Unghundsperioden kan vara en rejäl utmaning, den är också mycket individuell som allt annat eftersom alla hundar är olika.Vissa raser kan också upplevas som mera jobbiga än andra under tonåren, innan de lugnar ner sig.
Det går upp och det går ner under hela unghundstiden dvs. det kommer finnas dåliga dagar, när hunden inte ens vet vad den heter, än mindre kommer på inkallning, och det kommer att finnas bra dagar, när hunden lyssnar fint och faktiskt gör det du ber den om.
De dåliga dagarna skall man inte försöka träna med hunden det är bara dumt, utan kanske hellre göra något roligt som nosarbete i någon form.Ooch naturligtvis, passa på att träna när den har sina bra dagar, då blir resultatet ofta bra och du kan känna dig nöjd och glad.
Jag har sett många stressade unghundar genom åren, och det tror jag bottnar i all den frustration som den unga hunden känner. Den vill så himla mycket som den inte får/kan utföra, och resultatet blir en massa ansamlad frustration som till slut övergår i stress.
Stressen visar sig ofta i överaktiva beteenden, hunden hoppar mycket ,skäller eller gnäller mycket, biter i allt inklusive sin ägare, lyssnar dåligt och är allmänt skitjobbig. Ibland kan även fysiska orsaker såsom växtvärk bidra till den förhödja stressnivån.

Så, vad skall man göra med sin unga, jobbiga hund?

1) Ha realistiska krav på hunden, den är långtifrån vuxen, utan erfarenhet och behöver få mogna till sig i egen takt.
2) Sluta ha ständiga konflikter med hunden, sluta bråka med den hela tiden och sluta tjata på den.Den lyssnar inte mer för att man tjatar hela tiden, utan snarare tvärtom, den slutar helt att byr sig och att lyssna.
3) Se till att motivera din hund till att samarbeta med dig. Lika lite som det går att få en mänsklig tonåring att göra en viss sak "bara för att jag säger det" lika lite  kommer hunden att göra något som den inte är motiverad till.
Hitta förstärkare = belöningar, som din hnd är villig att gå genom eld o vatten för, så skall du se att den blir villig att göra det du vill. Det kallas win-win och handlar om att hunden lär sig att göra det Du vill att den gör, för det betyder att Den får något den vill ha. Tex. lär den att släppa saker den har i munnen för en godbit, så slipper du mångaa konflikter med en hund som morrar eller springer undan när den har något intressant i munnen.
4) Ge den vettig sysselsättning, där den kan få utlopp för sin energi. Fysisk motion i lagom doser är viktigt,  men motion för hjärnan är lika viktig. Lär den nya saker & tricks, gå till nya platser varje vecka, där den får utforska området i lugn o ro, ge den nosarbete i form av spår, godissök och föremålssök.
Är din hund överaktiv, försök undvik hetsiga lekar och aktiviteter med mycket fart och tempo, låt den hellre jobba med näsan eller annat som innebär mera lugn och koncentration.
5) Se till att vara en tillgång för hunden, lek tillsammans, träna tillsammans, träffa andra hundar och ägare och gå på promenad tillsammans och mys tillsammans.
6) Var själv lugn och trygg. Du kan inte förvänta dig en lugn hund om du själv skriker och far i taket.
7) Lär dig enkla verktyg som hjälper dig i vardagen med din hund tex. titta där, fokus och backa, gå i båge och koppelträning och följsamhet(kommer att skriva mer om dessa längre fram)
8) Ha tydliga regler, och lotsa din hund vänligt men bestämt genom livet. Ingen hund mår bra av att behöva gissa sig till vad som gäller. Undvik att vara velig och osäker, det skapar ofta frustration och stress hos hunden.
Även utomhus vid tex. hundmöten är det viktigt att du är tydlig och snabbt ger hunden direktiv vad den skall göra. Om du är passiv, kommer hunden själv att lösa situationen på egen tass, och det är inte alltid det blir så bra.
9) Undvik att falla i aggressionsfällan. Bemöt inte din hund med egen aggressivitet, skrik inte till den, hota den inte, nyp den inte i örat och tryck inte ner den på marken. Den kommer inte att lyssna bättre på dig, den kommer inte att bli mindre stressad & frustrerad och den kommer inte att gilla dig mera!
Däremot KAN det bli så att den svarar tillbaka med sin egen aggressivitet, eller att den blir rädd för dig, eller att den slutar lita på dig. Därmed är ni inne i en ond cirkel.
10) Tveka inte att söka hjälp om du har fastnat, det är ingen svaghet att erkänna att man behöver proffessionell hjälp, det tyder snarare på självinsikt och styrka. Sök hjälp hos någon välutbildad hundpsykolog/instruktör som du vet har ett bra rykte och som bemöter både hund och människa med kunskap, respekt och vänlighet.

Till sist vill jag bara säga följande: Det går över!
Ingen hund fastnar i unghundstiden, det går över, och har du lotsat den framåt med lugn, tålamod och vänlighet kombinerat med bestämda regler och rutiner kommer du att finna en lugn, sansad hund som med hjälp av sin erfarenhet kommer att fatta kloka beslut.

tisdag 27 september 2011

Tisdag...

...rejält förkyld och ny valpkurs ikväll + KoV-kursen som redan är påbörjad. Inte någon bra kombination, men det får gå. Det är rösten jag är mest orolig för, att den skall hålla för två kurser, därför att när jag håller kurs, är jag aldrig tyst. Det finns miljoner saker att prata om, träningen, hundarna, svara på frågor, visa, ifrågasätta, berömma, skämta och berömma igen.
Dynamiskt, givande, krävande och kul att jobba med människor och deras hundar. Ingen kurs är den andra lik, och jag lär mig massor på varanda en, precis som deltagarna.
Vädret är på vår sida ikväll, det är fint, och jag har Maria som hjälper till, hur blir det bättre än så?
Nu skall jag preparera mig med nässpray, magnecyl, halstabletter och pappersnäsdukar, redo för kurs!

söndag 25 september 2011

Det som inte får hända...

hände idag.
Pinpon, som är den mest vänliga och försynta hunden man kan tänka sig, förvandlades till ett jagande rovdjur.
Han som är så himla social och säker med andra hundar, som jag kan låta hälsa på i stort sett alla hundar vi möter, visade en helt ny sida som jag inte sett tidigare.
Han sprang fram till en liten hund, och allt hände jättesnabbt. Den lilla hunden blev nog rädd, började springa, och Pinpon efter. Jag såg direkt att det inte handlade om lek längre, utan om ren jakt. Pinpon såg inte längre den lilla hunden som en lekkamrat, utan som ett villebråd, och triggades igång både av farten, den andra hundens pipande och av den lilla storleken.
Både jag och den andra ägaren gjorde vad vi kunde för att få ett slut på det hela, men allting försvårades av den höga farten de höll, den lilla som sprang för sitt liv och Pinpon efter, helt uppslukad av sin jaktlust.
Till slut kunde jag fånga min hund, helt chockad och  förtvivlad.
För man blir chockad när sådant här händer, det är dramatiskt, otäckt och man blir så rädd för vad som kan hända med den hunden som råkar illa ut.
Nu sitter jag här, mår skitdåligt, känner skulden som en stor klump i magen.
Försöker analysera vad som hände och vad jag hade kunnat göra annorlunda.
Jag kan inte skylla på att Pinpon är för dåligt socialiserad med andra hundar, han har ett bra och utvecklat hundspråk.
Däremot var stressnivån för hög, det kan jag se så här efteråt, stressad av bilåkandet, stressad av den nya platsen där han inte varit förut och stressad av allt springandet och den höga farten. När den lilla hunden sprang och pep, handlade det inte längre om en lek utan om ett rovdjur som jagar ett villebråd.
Detta visar bara hur mycket rovdjur det fortfarande finns i en snäll och vänlig hund som Pinpon. Egenskaper som kan komma fram under vissa olyckliga  omständigheter, och som vi inte vill ha.
Han har inte visat någon större jaktlust tidigare, han jagar varken kaniner eller större djur, och han kan vara lös i skogsmiljö utan att varken jaga eller springa bort.
Man läser om det i tidningarna, hundar som biter ihjäl småhundar, och vi förfasar oss  över dåliga hundar och dåliga ägare.
Så nu sitter jag själv här med en hund, som mycket väl hade kunnat skada den mindre hunden, och undrar hur jag skall gå vidare.
Jag klandrar mig själv naturligtvis, varför skulle vi gå dit? varför skulle jag släppa hundarna lösa? varför, varför, varför?
Eftersom jag inte sett denna sidan hos Pinpon tidigare, så var situationen svår att förutse, det medger jag.
Det som går att jobba med är stressnivån hos honom, att vara ännu mera observant på den. Och naturligtvis inte låta honom  vara lös tillsammans med små hundar, som kan tänkas trigga igång honom.
Tänker mycket på den lilla hunden, och hoppas innerligt att den hämtar sig efter dagens händelse. Jag har pratat med ägaren och hon säger att allt är ok med den.
Jag får gå vidare, får sluta klandra mig själv och se det som ännu ett tillfälle till lärdom och utveckling.
Livet är hårt ibland, vissa händelser och lärdomar skulle man vilja vara utan.

söndag 18 september 2011

Missa inte höstens seminarium...

...om hundspråk, relationer och konflikthantering.
Ingrid Lingmark kommer till Hundharmoni och delar med sig av sina erfarenheter och sin kunskap om hundars kommunikation, vår relation till hunden och hur den påverkar hundens kommunikation med andra hundar.
Ingrid Lingmark, född 1948, är en av Sveriges mest djupgående hundpsykologer gällande hundens sociala förmåga gentemot sin ägare och andra hundar. Hennes hundsyn innefattar att hundägaren har en relation till sin hund och att den relationen är viktig när hunden ska möta andra hundar. Hon visar också på att det finns tydliga handlingsmönster inom en del relationer som kan skapa stress, rädsla och aggressivitet hos den egna hunden i mötet med andra hundar.

Ingrid Lingmark växte upp under 50- och 60-talet i Sverige där lösa hundar fick springa omkring och klara av möten utan hundägare. Hon reagerade starkt på de smärtsamma disciplinmetoderna som många använde sig av för att uppfostra hundar och började istället belöna sin egen hund för att fokusera på det som var "rätt" istället "fel".

Hon blev verksam utåt 1973 då hon skrev och gav ut Hunden i fokus tillsammans med Anders Hallgren och Uno Lingmark. Hon var i slutet av 70-talet och början av 80-talet chefredaktör för Vi hundägare och har därefter tagit sig an utsatta och avlivningshotade hundar som hon har baserat mycket av sina teorier kring. Hennes första bok med samlad kunskap kom 1997 med titeln Hundbok för erfarna. Boken tar upp hundslagsmål och analyserande orsaker till varför de sker och vad man kan göra för att förebygga dessa.

Jag har många, många gånger fått frågor från oroliga hundägare som inte förstår hundars språk, som är rädd för att ha sin hund lös, som är rädd för hundars konflikter.
För ofta är det ju så, att det man inte förstår, det fruktar man.
Då behöver man söka det kunskap så att man förstår och så att man blir trygg i sitt hundägande.
Här är en fantastisk möjlighet att få kunskap om hundar och deras kommunikation, av en av landets mest erfarna hundpsykologer.
Missa inte detta, för både din och din hunds skull!

För mera information och anmälan: http://www.hundharmoni.com/

torsdag 1 september 2011

Idag börjar ...

vi på ny kurs, jag o Bella. Vi skall gå en kurs i tävlingslydnad, grundfärdigheter, hos Åsa, (Åsas hundar)
Inte för tävlingslydnadens skull, utan för att få fortsätta träna och utvecklas. Bella behöver även miljöträning, och träning i att åka bil. Sista 4 veckorna har vi åkt iväg på noskurs till Åsa, och det har blivit mycket bättre med Bellas rädsla för bilåkning. Bella har varit jätteduktig med nosen, och hon gillar det skarpt, att få använda den, så nu behöver vi träna lite mera på spår och föremålssök, för att hon skall bli riktigt vass.
Att gå på kurs är roligt och det ger struktur i tillvaron, samtidigt som man får skärpa sig och faktiskt göra hemuppgifterna man får, annars är man liksom efter.
Det är det som jag behöver, en spark i häcken, så at jag tränar ordentligt och med struktur, för jag är lat och bekväm ibland, det erkänner jag.
Jag är inte den perfekta och mest strukturerade hundtränaren till mina egna hundar, bara för att jag är hundpsykolog och kursintstruktör:))
Men jag kan bli!

måndag 29 augusti 2011

Stress är inget lydnadsproblem!!!!




Känner ett stort behov av att skriva om det här med stress hos hundar. Både för att jag själv ser det hos mina egna hundar, framförallt Pinpon just nu, men också för att jag ser det hos de hundar jag möter med sina ägare. Hundägare som ser att något inte är som det ska, men som inte alltid förstår att det är STRESS det handlar om. De tror att det handlar om allt ifrån olydnad, trots, dominans hos en hund som vill bestämma till en hund med personlighetsproblem.
I helgen har jag träffat en del hundar som uppvisat kraftiga stressymtom. De skällde, drog och flängde i kopplet, var svåra att få kontakt med, darrade och uppvisade ett överaktivt beteende.
De flesta hundar med stressproblem är lugna när de är hemma, men när de kommer till nya miljöer, då stiger stressnivån direkt. De visar klart och tydligt att de inte kan hantera den nya miljön, och blir jobbiga att ha att göra med.
Ägaren i andra ändan av kopplet blir oftast irriterad över hundens beteende, och kanske skäms inför andra, över den jobbiga och olydiga hunden? Man drar i kopplet, fyar sin hund och stressen stiger även hos en själv.
Jag skall börja med att säga STRESS ÄR INGET LYDNADSPROBLLEM!
En stressad hund kan ha lydnadsproblem, men bara då hundägaren inte lärt hunden vad den skall göra.
En hund väljer inte att bli stressad dvs. stress kan inte styras av viljan. Det sker automatiskt, när hundens hjärna signalerar FARA.
Då händer det väldigt mycket i kroppen, stresshormoner bildas och frisätts, hjärtat slår fortare, andningen går fortare, musklerna blir hårda, hela hundens kropp förbereder sig för en maximal prestation och hjärnan, den som behövs för att tänka klart och kunna fokusera, LÄGGER AV när stressen är för hög.! Det sistnämda kallas för hjärnstress och drabbar även oss människor när vi blir stressade. Vi glömmer sådant som är viktigt, vi kan inte koncentrera oss, vi blandar ihop saker o ting och gör fel, vi blir arga, irriterade och blir allmänt jobbiga att ha att göra med.
Känner Du igen dig??       

Hur hundarna reagerar på sin miljö är högst individuellt och därför är det så att hund A blir stressad av vissa saker som hund B inte blir och hund B blir stressad av saker som hund A kan hantera bra.
Därför kan man inte jämföra hundar och deras stress. Alla individer, hund som människa har sina egna individuella stressorer(det som stressar oss) och det är inte själva det som händer som stressar utan individens upplevelse av det som händer.
Har man en hund med stressproblem behöver man göra en stressanalys dvs. kartlägga vad som utlöser stress hos just denna hund. Det kan handla om många faktorer, hundägarens irritation och ständiga tillsägelser, för höga krav från omgivningen, otydliga och godtyckliga regler och ramar, bristfällig kommunikation från hundägarens sida dvs. hunden förstår inte vad du menar, ensamhetsproblem, rädsla för vissa saker, bristfällig miljöträning, smärta/sjukdom, dagismiljö, felaktig hantering, stress under valpåldern, felaktig/bristfällig aktivering och mycket mer.
Därefter får man börja stressreducera.
En hund som varit stressad en längre tid, behöver oftast semester för att få stressen att lägga sig såpass så att man kan börja träna hunden på ett ordentligt sätt. Träningen går oftast ut på att utsätta hunden för det som stressar i pyttesmå doser och sakta vänja hunden vid det, så att den slipper att hamna i stress.
En hund som varit stressad ett tag, och som utsätts för sina stressorer regelbundet, kan liknas vid ett vattenglas som är nästan fullt. Det behövs endast lite, lite som händer för att hela vattenglaset skall rinna över = hunden skall reagera.

Att stressreducera en hund med hög stressnivå är som att skala en lök:
Stressen minskar undan för undan och hunden börjar visa andra sidor av sig själv, som man ibland inte ens visste fanns.
Små, små tecken visar att man är på rätt väg, såsom:
mindre behov av spring och fart hela tiden
äter sin mat lugnare (om den tidigare kastat i sig maten)
äter med bättre aptit (om den tidigare inte haft matlust)
tar godis vid träning(om den ratat godiset tidigare)
skäller mindre
hoppar mindre
klarar mera närkontakt/kel/massage
lyssnar mer och på ett aktivt sätt
ligger ner o vilar mera, kanske på sidan
hunden drar o flänger inte i kopplet

Jag har träffat hundägare som haft hundar som klart visat att de inte kan hantera och klara av nya miljöer, men som ändå har fått följa med på alla utflykter man gjort.
Om hunden efter 6 månaders sådan miljöträning fortfarande inte klarar av dessa miljöer, då är är det inte miljöträning för hunden, det är stress och inte annat.
En lyckad miljöträning leder till att hunden lär sig något nytt dvs att kunna fungera och må bra i nya miljöer.
Om stressen är för hög, är det svårt för hunden att  lära sig något nytt och då måste man tänka om.

Många hundar mår också bra av att få tydliga regler och att faktiskt få lära sig vad det är vi vill att de skall göra. Vi är ofta så himla upptagna med att tala om för dem vad de inte skall göra, och glömmer helt bort att istället tala om för dem vad vi vill att de gör istället.
Mycket effektivare, och det blir lättare för hunden att förstå vad du vill.
Hur talar man om för hunden vad man vill att den gör?
Genom att belöna den förstås, med något den verkligen uppskattar (köttbullar är aldrig fel).
Alla hundar, även de stökiga gör rätt ibland, där skall du belöna den på direkten(inom 1 sekund). Då ökar sannolikheten att de gör om det igen, och då är ni på rätt väg.

Stress är något alla levande varelser råkar ut för med jämna och ojämna mellanrum. Är stressen tillfällig och kortvarig, är det inte farligt, bara jävligt jobbigt:)
Men om stressen blir regelbunden och långvarig, då sliter det jättemycket på både oss människor och på våra hundar, vi blir "utbrända".
Det behöver inte vara så.
Vi kan hjälpa våra hundar att må bra, och att inte behöva gå omkring med kronisk stress, om vi är lyhörda för deras behov, och är beredda på att förändra oss, omgivningen eller annat som skall till för att göra livet bättre för våra fyrfota vänner.


söndag 28 augusti 2011

Stress och annorlunda hjälpmedel..

Stress visar sig på så olika sätt.
Hos Pinpon visar det sig som överaktivitet blandat med en mycket låg profil.
Ömsom är han rädd, med svansen mellan benen, raggen på ändan och morr i olika tonlägen, ömsom hoppar, skuttar och tokspringer han i sin egen lilla värld. Ibland springer han in i den som står närmast, kan vara Bella, som får ta smällen,  ibland har det varit jag.
Både hans rädsla för folk och hans överaktiva sida, är något jag på sikt hoppas kunna få bukt med, det är inte bra för varken hans omgivning eller honom själv.
Träning, tålamod och tid är det som behövs, och så kärlek så klart, men tack  o lov finns det också hjälpmedel som kan hjälpa till på vägen.
Jag syftar på Bachs blomstermedel, ett naturmedel som jag jobbat med under många år nu, och som är ett fantastiskt komplement till träning, tid o tålamod.
Bachs blomstermedel kommer ursprungligen från England och är uppkallade efter Edvard Bach, läkare och homeopat som uppfann dem. Han var inte nöjd med sjukvården och ville bidra med sina kunskaper för att hjälpa både människor och djur att må bättre och få uppnå sin fulla potential.
Det finns totalt 38 medel och varje medel motsvarar ett känslotillstånd, som i obalans åsamkar oss lidande och ohälsa.
Jag vet inte om det finns några vetenskapliga studier på medlen, men de används flitigt i både England och Tyskland bl.a. som just ett komplement till annan terapi/sjukvård.
Jag har använt medlen på både människor och djur med olika symtom, med varierande resultat. Jag använder dem på mig själv när jag är i obalans, och jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dem, och jag har även använt dem nu på Pinpon, för att få honom att må bättre.
Pinpon har svarat helt otroligt bra på de medel jag använt. Har nog aldrig sett så tydliga och snabba resultat på någon hund som på honom.
Först fick han medel mot sin rädsla och de trauma han säkerligen gått igenom, innan han kom till oss.
Märkte resultat redan efter några dagar, med mindre rädsla och mera trygghet hos honom.
Då hans hyperaktivitet var skitjobbig, provade jag en ny blandning mot stress/överaktivitet och hans pendling mellan rädsla/låg profil och överaktiva beteende, och det är helt otroligt, efter 2 dagar är hunden mera lugn än han varit någonsin jag sett honom. Det är nästan för bra för att vara sant.
Men det är inte bara jag som ser hans förändring, även övriga i familjen ser den, så då kan det inte vara min inbillning.
Han är mera stabil, mera lyhörd, kan koppla av på ett annat sätt än innan och det är jätteskönt tycker jag, för det innebär att han MÅR BÄTTRE!
Härligt att kunna använda helt ofarliga hjälpmedel som finns till hands och kunna vara öppen för annorlunda lösningar....

måndag 22 augusti 2011

Måndag...

...och en ny vecka på gång.
Idag är det enskild träning på schemat, och första hunden är ett ganska komplicerat fall.
Aggressivitet på högsta nivå kombinerat med att vara vilken lugn och supergullig hund som helst.
En Dr Jekyl och Mr Hyde, kan man säga.
Vi pratar om hur vi går vidare med upplagd träningsplan, men även om vad som händer om vi inte når målet.
Hundägaren har verkligen gjort mer för sin hund, än vad många andra skulle ha gjort, så hon är helt fantastisk, men ibland måste man sätta en gräns, för vad man klarar av.
Att ha en coach och ett bollplank, är ett bra sätt att jobba sig igenom viktiga beslut och funderingar, och där finns jag med hela tiden under processen.
Strax iväg till nästa klient, hembesök i Helsingborg, för hjälp med träningen av en 6 månaders mops, skall bli kul.
Innan dess är min plan att hinna med att träna mina egna hundar.....hm.

onsdag 17 augusti 2011

Sitter..

i soffan efter en hektisk dag. Hundarna och katten ligger också här och det känns så skönt med deras sällskap.
Har jobbar större delen av dagen med min administration, beställt produkter, svarat på mail, kursplanerat, bokfört osv. och faktiskt känt mig jagad. Hade velat hunnit med mera.
Efter att ha slängt i mig maten( inte bra), iväg till kvällens valpkurs och kantarellsökskurs.
2:a gången på valpkursen och första gången vi har valparna med. Jättefina valpar och jättetrevliga människor.
Vi hade vädret med oss ikväll, och träningen med valparna gick galant.
Avslutade med fika inne, bra frågor från valpägarna och riktigt trötta valpar.

Jag brukar alltid vara noga med att  berätta om hur stort det är för valparna, när de börjar en valpkurs.
Mängder med nya intryck, nya människor, nya hundar, nya lukter och ny miljö.
Vi vet varför vi är där, men hundarna vet inte det, så de måste få ta in alla intryck och få smälta dem.
Därför tjatar jag ofta om pauser, massor med små micropauser eller längre pauser, så att valparna inte blir överstimulerade.
Det blir de ofta ändå i början, vilket märks på att de slutar lyssna, står bara och tittar på annat, biter i kopplet eller helt enkelt går ifrån och sätter/lägger sig.
Det är okej, det får de göra, men det är viktigt att husse/matte lär sig hur mycket valpen klarar av när den är liten, så att man kan pausa eller sluta helt när det blir för mycket, eller ännu hellre innan det blir för mycket.
Allt för att undvika stress och överstimulering.

Kvällens kantarellsökskurs var som vanligt jättekul, vi fortsatte med att få hundarna att förstå kopplingen mellan svamp och belöning.
Idag var vi på ny plats med lite högre gräs, så många fick backa i träningen, men sedan gick det framåt för de flesta.
Jag uppmanade dem att träna flitigt hemma under veckan, så att vi skulle kunna få ihop svamphittandet med sittmarkering nästa gång.

Avslutar kvällen på jobbet med att sälja ännu ett antidragsele till en stor och ståtlig schäferhanne, och lite prat kring stress och stresshantering.
Säger det igen - jag har världens bästa jobb!
Önskar jag hade världens bästa lön också:))

måndag 15 augusti 2011

Helgen...

...har gått alldeles för fort.
Den har också varit alldeles för våt i mitt tycke, koppel, selar, handdukar och mina regnkläder hinner inte torka upp mellan varven, känns det som.
Som många andra hundägare går vi ut i vått som torrt, jag och mina hundar. Jag o Pinpon tycker det går an, men Bella avskyr regnet, hon blir alldeles sprallig, skakar sig hela tiden, och om hon kan, kan hon få för sig att helt enkelt strunta i allt och springa hem. Det händer inte så ofta som tur är.

Jag är så glad över att mina hundar kan få springa lösa varje dag.
Just nu, släpper jag dom lösa en och en, för att undvika att de tokspringer och tokleker hela tiden.
Det fungerar galant, och det är en stor fröjd för mig att se dem nosa i lugn o ro, utan att ha mig hängande i kopplet eller se dem springa fritt.

Det finns två väldigt viktiga saker i hundarnas liv som verkligen hänger samman med ett gott liv, trivsel och livskvalité och det är
- att få springa och få stäcka ut ordentligt
- att få nosa på lukter i lugn o ro

Jag vet att många hundar inte får njuta av detta och jag tycker att det är vansinnigt synd.
För att få harmoniska hundar är det viktigt att de får utlopp för sin energi på ett naturligt sätt och att deras naturliga behov tilfredställs.
Hundar som ju är rovdjur i botten har fortfarande sina naturliga behov kvar, behov av att få lukta på intressanta lukter (intressanta för hunden) få trava iväg på egen hand ( utan koppel) få gräva, få tokspringa ibland, få tugga, få leka, få följa spår och sist men inte minst att få UMGÅS MED ANDRA HUNDAR på ett naturligt sätt.

Hundar som inte får sina naturliga behov tilfredsställda, får ofta problem, eller blir problemhundar som det kallas.
Alltför ofta vågar hundägare inte ha sina hundar lösa och jag tror att det beror på RÄDSLA.
Rädsla för att:
hunden springer bort
hunden inte kommer när man kallar
kommer i slagsmål med annan hund
man helt enkelt inte förstår sig på sin hund och på dess beteende.

Har man en hund eller flera vill man naturligtvis att den/de skall må så bra som möjligt.
Då är det jättebra om man lär sig att kunna förstå sin hund och dess språk, att man lär sig lösträning dvs. att ha sin hund lös i långlina och hur man lär sin hund att komma när man kallar.

Jag rekommenderar varmt alla hundägare som inte vågar ha sina hundar lösa på promenaderna att gå på gemensamma promenader med andra hundägare och hundar och att gå till en  inhägnad hundrastplats (finns stora sådana i Malmö och en i Burlöv) flera gånger i veckan, där hundar kan få springa lösa tillsammans med andra hundar.
Både för egen del, så att man får tillfälle att iaktta hundarna när de pratar och bli säkrare på hundspråket men också för hundens del så att den får uppleva lyckan i ATT VARA HUND!
Att gå en kurs i lösträning är också mycket bra, för att veta hur man själv tränar sin hund att komma på inkallning. Lösträningskurs börjar hos Hundharmoni minst en gång varje termin, så det är bara att anmäla sig.


fredag 12 augusti 2011

Gå på kurs med din hund!

Jag älskar att gå på kurs med min hund ( mina hundar)!

Det jag värdesätter mest och som jag tycker är viktigt för mig när jag väljer var jag skall gå, är:
Kompetens - hon/han skall vara kunnig inom sitt område
Pedagogiken - hon/han skall kunna lära ut på ett sätt som jag förstår och med tålamod
Ödmjukhet och humor är en oundviklig mix för att skapa trivsel
Närhet - helst inte mer än 30 min bilväg hemifrån
Flexibilitet - är ett plus i oväntade situationer
En blandning av allt ovanstående skapar den trivsel på en kurs, som i alla fall jag uppskattar.

Eftersom jag själv vill bli bemött med dessa kvalitéer, är jag själv noga med att försöka erbjuda detsamma till mina egna kursdeltagare som går på mina kurser.
De flesta som går på någon av kurserna hos Hundharmoni får i slutet av kursen fylla i  en kursutvärdering och statistiken visar att  på en skala  på 1-10, lämnar 70-80 % en 10:a, dvs. de är helnöjda.
Det gläder mig enormt, för som sagt det är roligt att gå på kurs och kvalitéen är viktig för att få med sig rätt inspiration och glädje från kursen.

Denna veckan har det varit kursstart för två valpkurs-grupper och en kantarellsökskurs.
Jätteskoj att träffa alla nya valpägare på teorin och spännande att träffa deras valpar nästa vecka.
Valpkurserna är fortfarande en av mina favoritkurser om man får säga så, givetvis gillar jag alla mina kurser, men valparna ligger mig varmt om hjärtat, då de är så otroligt positiva och formbara.

     Kantarellsökskurserna så här i augusti varje år är

det också något speciellt med.
Ivriga och entusiastiska hundägare som vill kunna få hjälp av hunden att hitta guldklimparna i skog o mark.
Som med allt annat inom hundträning säger jag än en gång, målet är inte allt, utan vägen dit är det som är utvecklande och roligt.
Att få träna med sin hund, att få utvecklas, bli en bättre tränare, att lära sig nya saker, att träffa andra hundägare, att skratta och ha roligt - det är det som är målet egentligen. Att hunden lär sig att hitta och markera för svampen är egentligen ett stort plus i det hela, eller hur?? (ler)

Ni som läser det jag skriver om, får mer än gärna komma med kommentarer, tips och funderingar.

torsdag 11 augusti 2011

Nya tag

Bloggen har varit mitt dåliga samvete en tid nu.
Det var länge sedan jag skrev något och varje dag tänker jag att idag skall jag skriva, men dagen går och inget blir skrivet.
Det är inte det att jag inte har något att skriva om, jag har massor.., men det kommer inte på pränt.

Det har hänt en hel del sedan jag skrev sist.
Sommaren har gått i sprinterfart dvs. alldeles för fort. Jag har tagit det ganska lugnt i sommar, endast haft valpkursen och aktiveringskursen igång, förutom alla enskilda hundägare som jag träffat och som fått hjälp kring sina hundar.
Jag haft gott om tid att träna med Bella, som är helt fantastisk när det gäller träningen. Apporteringen går som en dans, hon hämtar grejen villigt och lämnar den till mig galant. Jag är så stolt över henne:))

Vi  har dessutom fått tillökning hemma med Bellas bror, som helt plötsligt blev familjelös.
Han är en helt bedårande pojke, mjuk, lyhörd och följsam, men det har varit några jobbiga veckor, det skall gudarna veta.
Det har tagit ca 3 veckor att få ner hans stressnivå, till en hanterlig nivå, för han var stressad när han kom.
Han ville hela tiden leka hysteriskt med Bella, och han var hyperaktiv, minst sagt.
Bella och vi andra har hjälpts åt att lugna honom och att få honom trygg, och det har verkligen givit resultat.
Men visst har det funnits dagar då jag verkligen funderat över vad jag gett mig in på, och varför jag inte kan nöja mig med att ha Bella nu när jag jobbat med henne i ett års tid och fått så bra resultat.
Gånger när jag funderat på att det nog är bäst för brorsan att få komma till någon annan, som har bättre med tid och ork att ge honom vad han behöver, än jag.
De gångerna läser han mina tankar, och anstränger sig till sitt yttersta för att göra mig till lags, och då kan jag inte annat än att mjukna och tänka - det är klart att han skall bo med oss, allt kommer att bli jättebra, han behöver bara lite mera tid. Det finns potential i den hunden, det är något jag känner starkt, så vi fortsätter med att få honom tryggare, så att han skall få blomma upp ordentligt.

söndag 3 juli 2011

1 år

Ett år har gått sedan Bella kom in i vår familj. Då var hon 1 år, förra sommaren, och var en försïktig hund, men  med turbofart så fort vi kom utomhus. Kom inte på inkallning, smådrog lite i kopplet och hade aldrig blivit uppfostrad.
Det kan hända mycket på ett år, och när Bella kom var hon mitt inne i unghundsfasen. Hon hade mycket att ta igen, så på det här året har hon gått från valpstadiet (som hon tog igen) till unghundsfasen (där hon hittade på en massa  bus och testade reglerna) till att i dagsläget ha blivit liksom lite vuxen (förståndigare och med lite mindre hyss i tankarna).
Hon har lärt sig att vara lös på våra promenader utan att springa ut i gatan och utan att springa in i allas trädgårdar, som hon älskade att göra i början. Hon kommer när jag kallar, fördet mesta:)) och detta får vi fortsätta att träna på, med bra belöningar och mera störningar.
Tack  för snuskburken!! (snusdosa med mjukost i) som har bidragit mycket till bra inkallningar.
Hon har lärt sig att gå fint i koppel, att vara följsam när vi är ute o går dvs, när vi har olika idéeer om vart vi ska, välja att följa mig.
Sist men inte minst har hon lärt sig att älska klickerträningen, antingen vi tränar på  vardagslydnadsmoment, skojiga tricks eller som just nu på apportering.
Ja, apporteringsträningen är en stor utmaning. Vi har kommit så långt att hon tar apporten, och hon har börjat att hålla fast den, till min stora lycka.

                                            

Saken är den att Bella inte har något föremålsintresse, vilket gör apporteringsträningen nåååågot seg, men å andra sidan vem har bråttom:))
Vi har tränat en hel del på att leka med leksaker, och hon blir mer o mer intresserad och road av detta, så det går absolut framåt.
Jag hoppas en dag kunna använda leksaker och lek som belöning i vår träning.
På mina valpkurser brukar jag ibland få frågan: hur fort går det att få valpen lydig och förståndig? Inte alla, men en del har så bråttom, de vill till varje pris få valp- och unghundsstadiet överstökat.
Ja, det är alltid bra att ha ett mål, men det är viktigt att tänka på att målet i sig inte är allt.
På vägen dit skall man inte glömma bort att njuta av sin valp och unga hund, skratta åt allt buset och alla hyss, ha överseende med hundens tokiga idéer och testande, för det går över.
Lägg tid på att träna på det som du vill uppnå, inkallningen, koppelgåendet och allt annat, men se till att ha det gott på vägen tillsammans.
Det är det som är det fina med att leva tillsammans med sin hund, att ha roligt och mysig på vägen fram.

måndag 6 juni 2011

Äntligen semester!!

Nu har min semester börjat, och det är härligt.
Vädret är på min sida, för solen har varit på plats varje dag hittills.
Jag och Bella började semestern med att gå på kurs tillsammans.

Hela lördagen och söndagen har gått till att lära sig att planera sin träning, träna på att få fram olika beteenden, på att på stimuluskontroll och på baklängeskedjning av lite längre och mer komplexa beteendekedjor.
Det har varit fantastiskt roligt och inspirerande, och vi har haft förmånen att ha en jätteduktigt klickertränare som vår lärare Åsa Jacobsson, som driver Canisdelen i Skåne.
Jag som för det mesta själv har rollen som lärare, har nu ännu en gång känt på hur det är att vara elev och försöka få ihop teorin med praktiken. Ibland är det lätt men ibland, sitter man där helt fånig och fattar ingenting, eller så skall man träna sin hund och gör allting bakvänt. Sannerligen intressant och något som är viktigt för varje lärare tror jag, så att man inte glömmer hur det är att vara elev.
Åsa har varit en härlig lärare, med  glimten i ögat, med en ödmjuk attityd och med en stor kunskap inom sitt område.
Bella som inte har så mycket kurserfarenhet, klarade av lördagen med bravur, trots att hon blev jättestressad och trött bara av att vara på ett nytt ställe. Hon ställde glatt upp på mina träningspass, och det gick jättebra tycker jag.
På söndagen mådde hon däremot inte bra, kräkte upp sin frukost direkt på morgonen, så jag fick vackert åka på kurs själv.
Men inga problem, Åsa lånade jättesnällt ut sin lilla valp, som jag fick träna med. Mycket lärorikt och intressant att få träna någon annans hund, och han var dessutom ett litet charmtroll, så lätt att tycka om, den lilla godingen.
Det viktigaste jag fått med mig från helgen är hur viktigt det är med planeringen av sin träning, något som jag tror många fuskar med, att veta VAD det är jag skall träna på nu, HUR jag skall gå tillväga dvs. hur skall jag dela upp det i mindre bitar, och sist men inte minst UTVÄRDERA det hela, så att jag vet hur jag skall gå vidare.
Något som Åsa också poängterade var vikten av att dela upp träningspasset i att tänka och att träna.
När vi tänker då tänker vi (planerar och utvärderar)  när vi tränar då tränar vi (och inte tänker!!)
Mina övriga kurskompisar var också väldigt trevliga med trevliga hundar, så helgen har som sagt varit  helt kalaskul!
Hoppas resten av min semester blir lika fin!


måndag 30 maj 2011

Vinsten med att lära hunden roliga tricks & vem är perfekt

Något jag funderat mycket på senaste tiden är hur vi bemöter våra hundar när de inte gör som vi säger.
Samhällets normer säger att om en hund inte gör som vi säger, då är den olydig.
Olydig, låter så himla negativt, det låter illa, helt enkelt. Att vara lydig, att göra som man blir tillsagd, det har många av oss fått lära oss som små, det är bra.
Det är likadant med hundar, en lydig hund är en bra hund och en olydig hund är mindre bra.
Jag erkänner - jag har en olydig hund.
När jag o Bella är ute, är hon ofta lös, det fungerar för det mesta, men ibland, blir hon jättebusig.
Antingen får hon syn på något tex. en igelkotte eller så får hon helt enkelt för sig att springa åt ett helt annat håll, än mitt.
Kallar jag på henne, kan hon titta på mig och säga, jag ser dig o jag hör dig, men just nu struntar jag i det.
Några gånger har jag blivit arg, men det har jag slutat med, det hjälper ju inte ändå.

Vilken hund vill komma till en arg matte?
Jag har börjat bemöta det på ett annat sätt.
Både jag o Bella gillar klickerträning, och vi har tränat på en del tricks, som att snurra runt, gå zickzack mellan mina ben när jag går, eller att springa mellan mina ben och sätta sig vid sidan.
Jag har kommit på att när hon blir busig, och inte vill lyssna på mina vanliga signaler, då ber jag henne om ett tricks istället.
Och vet ni vad, då glömmer hon bort att det var olydig hon skulle vara, då kommer hon som ett spjut och bjuder på de tricks som hon lärt sig. Och då måste jag ju belöna henne för det, och allt är frid o fröjd.

Alla hundar är olika.
Jag kan inte jämföra Bella med min gamla Tessi, som var så himla lydig och nästan alltid gjorde som jag bad henne om. Vad Tessi inte kunde däremot, var att kunna kommunicera lugnt och fint med andra hundar, och det är Bella fantastisk på.
Vad jag vill komma till är att varje hund är UNIK.
Varje hund har sina unika egenskaper, både positiva och negativa (för oss), och det handlar om att inte reta sig på hundens svaga sidor utan att glädjas åt de starka.
Man får göra som med sina medmänniskor, man får acceptera varandra som man är, med både bra och mindre bra sidor.

För vem är perfekt egentligen????
Är du perfekt?
Är jag perfekt? Ånej.
Är din hund perfekt?
Är Bella perfekt?
Ja, jag börjar nog inse att hon är helt perfekt. Perfekt busig, perfekt snäll o rar och alldeles perfekt för mig.

För att förtydliga mig:
Jag menar inte att man skall strunta i att träna sin hund och bara slå sig till ro med det som är, naturligtvis kan man förbättra de egenskaper hos hunden som man upplever som svaga. Genom positiv och tydlig träning kan man uträtta mirakler!

onsdag 25 maj 2011

Räddaggressiva hundar

Nästan all aggressivitet hos hundar bottnar i rädsla.
Rädda hundar är som tidsinställda bomber. De fungerar bra tillsammans med de människor som de är trygga med och i den miljön där de känner sig trygga. De är hur gulliga och gosiga som helst, och de betyder mycket för sina familjer.

Men, så snart de hamnar i miljöer, där de inte känner sig trygga eller där de känner sig hotade eller om det dyker upp barn eller vuxna människor som de inte känner väl, kan de mycket väl både nafsa och bita hårt.
Vems är felet när en hund biter någon?
Det är alltid hundägarens fel oavsett vad som hänt, enligt lagen, som säger att hundägaren har strikt ansvar för vad hunden ställer till med. Det är hundägarens ansvar att se till att hunden inte hamnar i sådant läge att den känner sig tvungen att gå till försvar. Detta gäller alla hundar, både de som för det mesta är trygga och välfungerande och de som är osäkra och har svårt att hantera sin omgivning.
Trots att det är hundägaren som brister när en hund biter någon, är det hunden som får betala priset - många avlivas.
Vad skall man göra som hundägare, om man har en hund som är osäker och rädd för saker o ting i sin omgivning?
Det finns bara ett svar på den frågan – sök hjälp hos en hundpsykolog!
Rädsla är ett av de problem hos hundar som oftast inte går över av sig själv, utan som har en tendens att med tiden förvärras.

Rädda hundar reagerar på två sätt.
Antingen flyr de med svansen mellan benen, eller så försöker de försvara sig med alla medel genom att morra, nafsa eller bita. Försöker hunden fly, men kan inte komma undan, kommer även den hunden att försöka nafsa eller bita till slut.

Att vara ägare till en hund som är rädd, innebär ett jättestort ansvar.
Ansvaret ligger i att hela tiden passa hunden och se till att ingenting triggar igång hundens rädsla och att ingen i omgivningen blir skadad.

Det finns flera orsaker till rädsla hos hundar.
Det handlar både om arv och miljö. Hundar föds med olika mentala egenskaper, vissa är totalt orädda med ett stort självförtroende och reagerar sällan med rädsla inför saker o ting. Andra valpar föds mera osäkra utan något större självförtroende och reagerar oftare med rädsla inför saker som dyker upp.

Alla valpar behöver mycket social träning som små, för att ge dem en positiv erfarenhet av människor och miljöer runtomkring dem och för att de skall fungera lugnt och tryggt i vuxenlivet. MEN, de osäkra valparna behöver ännu mera träning när de är små, för att övervinna deras rädslor, träning som hjälper dem att kunna fungera i samhället utan att vara rädda.

Tyvärr tror jag inte att hundägare förstår hur allvarligt det är att ha en rädd valp.
De flesta tror förmodligen att problemet försvinner av sig själv när valpen blir större.
 Jag önskar att det vore så, men med facit i hand, och med min erfarenhet av att arbeta med rädda hundar, kan jag säga att det blir inte bättre – det blir värre! (utan träning)
Jag har under årens lopp arbetat med många rädda och aggressiva hundar, och nästan alla har det gemensamt att de har varit rädda redan som valpar. De var rädda för barn, för andra hundar och för människor.
När de blivit större har vissa börjat nafsa, och när de märker att det hotfulla försvinner (det de är rädda för) då har de lärt sig att nafsa är bra, och sedan har de även börjat bita hårdare.
Då, när hunden är 3,4 eller 5 år inser ägaren att hundens agerande är ett problem.
Jag är jätteglad för att dessa människor söker hjälp.

MEN TÄNK OM hundägare skulle söka hjälp redan med sina osäkra och rädda valpar, hur bra skulle det då inte bli. Då skulle hunden slippa leva sitt liv med onödiga rädslor och med den stress, som ofta blir följden. Då skulle också många människor slippa bli bitna av dessa hundar. Och då skulle hundägaren slippa skämmas över sin aggressiva hund, som uppför sig så dåligt (enligt samhället).
Det finns bara vinster med detta.
 Men, många går ju på valpkurs med sina valpar, får man inte hjälp där?
Det beror på hos vem och var man går, och på hurdan kunskap kursledaren har av att arbeta med rädda hundar. Alla kursledare på valpkurser runtom i Sverige har långtifrån den kunskap som behövs. Jag har träffat många rädda hundar som gått valpkurs, men som inte blivit av med sina rädslor, och i vissa fall har de förvärrats.
Jag vill inte göra dålig reklam för valpkurser, jag vill bara att rädda och osäkra valpar skall få rätt hjälp, så att de kan utvecklas till trygga individer.

Hur tränar man bort rädslor?
Det kan finnas fler faktorer som spelar in, men har man gjort den bedömningen att det inte finns fysiska orsaker till problemet, då handlar träningen om att förändra hundens associationer till det, den är rädd för. Att förändra hundens bild från att förvänta sig något dåligt till att förvänta sig något bra.
Detta är inte hokus pokus som jag hittat på, utan detta är beteendevetenskap och inlärningspsykologi, som man forskat på under lång tid. Forskningen man har gjort på både djur och människor, har visat att om man exponerar individen för det negativa (det den är rädd för) i lagom doser (utan full panik) så att inlärningen fortfarande fungerar, samtidigt som något positivt tillförs, så förändras den negativa känslan efterhand. Det negativa övergår till något positivt.
Det krävs lite planering, lite tålamod, tid till träning och något som hunden absolut gillar, ibland tar det inte mer än 30 minuter och ibland tar det flera månader.
Rädslor man kan jobba med kan vara: rädsla för barn som springer och/eller väsnas, rädsla för att bli klappad eller tagen på, rädsla för andra hundar, rädsla för kloklippning eller annan kroppshantering, rädsla för veterinären, rädsla för ljud osv. osv.
På stora djurparker har man med framgång tränat stora vilda djur att lugnt och stilla medverka vid bl.a blodprovstagning och annat som i vanliga fall upplevs som något skrämmande för de vilda djuren.
 Fungerar det på de, fungerar det på våra hundar också.

Min stora önskan är att fler och fler hundägare skulle inse vinsterna med att söka hjälp i ett tidigt skede, både för att det lättare och snabbare går att jobba med problem då, men även för att bl.a. rädsle- relaterade problem ofta har en tendens att förvärras över tid.

måndag 16 maj 2011

Härligt stimulerande nosarbete

Igår var vi i skogen med KoV kursen (kontakt o vardagslydnad). Allt var härligt grönt och skönt, regnet höll sig borta och det var skönt att göra ett uppehåll med vardagslydnaden och bara ägna sig åt avkopplande nosarbete.
Att ge hunden stimulerande uppgifter i form av att leta upp något den vill ha, är bland det roligaste jag vet.
Det den letar efter kan vara godisar/något ätbart, sina favorit leksaker, människor, kottar, pinnar, vantar/klädesplagg, mobiltelefonen, nycklar, kantareller eller i stort sett vad som helst.
Hundens nos och luktsinne är helt fantastiskt, och det finns nästan inga gränser för vad den kan nosa upp och hitta.
Det värsta jag har hört var en knarkhund som nosade reda på knark som fanns i en bensindunk fyllt med bensin!!
Nu är det inte sådana uppgifter hundarna får på våra kurser, men att leta reda på pyttesmå godisar i skogsterräng, eller favoritleksaken som ligger en bra bit bort under mossa och löv, det är inte helt fel, för en ung hund proppfull med energi.
I alla KoV-kurserna brukar jag lägga in ett kurstillfälle där jag tipsar om olika nos-övningar, och hur man går vidare genom att försvåra. När hunden får jobba med näsan regelbundet blir den också duktigare och det går snabbare o snabbare att hitta det som är gömt. Då är det absolut viktigt att hänga med i hundens utveckling och försvåra, för att det skall fortsätta att vara stimulerande för hunden.
Har tyvärr träffat på flera hundägare som gömmer 1-5 godbitar till hunden år in och år ut.
Hur kul är det?

Nej, man skall aldrig underskatta hundens intelligens och luktsinne.
Otaliga gånger har jag mött hundägare på mina kurser som, när de ser hur intensivt och fint hunden deras jobbar, blir alldeles förbluffade över hundens kapacatitet. Hunden har en enorm kapacitet, som det gäller att utveckla och stimulera. Det skapar lyckliga hundar och hundar som inte är tidsinställda bomber pga överskottsenergi.
Jag älskar mina kurser där jag ser hur hundarna jobbar intensivt trots allt runtomkring som kan distrahera dem, och när jag ser stolta och lyckliga mattar och hussar.

Om du som läser detta blir sugen på att ge din hund stimulerande uppgifter och upplevelser, finns det fina chanser nu i sommar. Det blir aktiveringskurs i juli, där hunden och du får prova på lite av varje, både nosarbete och andra saker som ger hunden stimulans, och det blir kantarellsök i augusti, där hunden får lära sig att hitta kantareller i skogen. Härligt roliga kurser att gå på, med sin hund.
Mera information om sommarens kursern finns på http://www.hundharmoni.com/
Ser fram emot att träffa er!

Fascinerande underhållning

Det finns nog inte så många i vårt avlånga land som inte vet vem  mannen som sägs tala med hundar - the dogwisperer - är. Jag menar naturligtvis Cesar Millan, den omdisskuterade mannen som säger sig
"rehabilitera" hundar på bästa sändningstid på TV.
Och det verkar som att folket antingen älskar honom och hans metoder eller så gillar man honom och metoderna inte alls, eller lättare sagt, det är nog mer metoderna han använder som inte gillas.
Han har precis varit i Malmö, och jag förmodar att Arenan var fullsatt, med tanke på hur många anhängare han har. Där fanns även modiga män och kvinnor utanför, inte så många kanske, men som tydligt visade på att det finns alternativ till Millans sätt att "rehabilitera" och träna hundar med problem.

Det är makalöst fascinerande att en persons agerande kan upplevas på två, så helt olika sätt.

Jag har följt med i debatten, så gott jag kunnat, och det är helt klart att många helt enkelt tycker att

1) han är det bästa som hänt hundvärlden
2) hans metoder är snabba, enkla och
3) fungerar jättebra på just deras hundar
4) han inte alls tränar med straff, utan att han belönar hundarna han tränar
5) de som kritiserar hans metoder , inte vet vad de talar om
6) hundarna vill ha en sträng och auktoritär ledare, annars fungerar det inte

Sedan finns det de andra, de som kritiserar hans metoder och som tycker att

1) hans metoder är ensidiga och gammalmodiga
2) han använder onödigt brutala och plågsamma träningsmetoder gentemot hundarna
3) sättet att enbart straffa bort hundens symtom utan att jobba med grundproblemet tex. rädsla/ångest,
skapar större och mer allvarliga problem i längden (fast det får man aldrig se på TV)
4) det är fel att han kallar sig hundpsykolog, då han helt saknar utbildning och kompetens inom ämnet

Det är hur fascinerande som helst, tycker jag, att en människa och hans metoder kan uppfattas på så helt OLIKA sätt.
Men det är väl därför, antar jag, som det finns så många konflikter och oroligheter runt om oss, därför att vi är så olika, vi tänker olika, vi fungerar olika, vi triggas av olika saker, och vi löser våra konflikter på olika sätt.

Han är charmig, han har utstrålning, människorna på TVvars hundar han "rehabiliterar" ser honom som en fantastisk guru och han är i TVrutan på bästa sändningstid.
Hans metoder är dessutom snabba, det tar inte många minuter att "rehabilitera" en arg och rädd hund, som sedan blir passiv och foglig som ett lamm (speciellt när luften tar slut, tungan är blå och hunden tuppar av, av syrebrist)
Det är underhållning, det är show, och det är förmodligen lika fejkat, som all annan TV underhållning.
Ja visst är det fascinerande, eller hur?

tisdag 10 maj 2011

Att göra rätt från början

  Haft en helt underbar dag på jobbet idag.
Träffade bl.a. en nybliven valpägare med en alldeles bedårande 14 veckors valp, som i väntan på att valpkursen skall börja, kom för valp-rådgivning. Det var en mycket hundklok kvinna som hade haft hundar förut, men det var ett tag sedan och hon ville veta att hon var på rätt spår med sin lilla valp.
Vi hann med mycket på 1,5 timme, saker som är viktiga att ha koll på med en liten valp, och som är så bra att veta för att undvika alla fel, man annars lätt gör.
Vi började med att gå igenom inlärningens grunder dvs. hur hundar lär sig olika saker i livet och då menar jag BÅDE bra och dåliga saker. Med dåliga saker menar jag de sakerna hunden gör som vi som hundens ägare inte alls gillar.
Vi pratade om vikten av att inte ge valpen uppmärksamhet på saker den gör, som hon inte vill att den skall göra, då många felbeteenden ofta är inlärda och belönade av valpens omgivning. Jag tror att valpens ägare fick några aha-upplevelser där. (Alla valpar älskar uppmärksamhet)
Hon fick även verktyg för att snabbt kunna avbryta valpen, när det behövs.
Jag klickade in valpen på några minuter och visade henne sedan hur man effektivt tränar den på bl.a sitt och att inte hoppa. Eftersom jag älskar klickerträning, blev jag jätteglad när hon med entusiasm genast ville lära sig denna fantastiska träningsmetod.
Vi pratade om fördelen med rätt utrustning dvs. att ha sele på valpen  för att förebygga framtida problem, och för att vara snäll mot den känsliga valphalsen.
Stress och överaktivering och hur man förebygger detta, hann vi också med samt lite om koppelträningens grunder innan valpen blev trött och kröp in i sin lilla transportväska.
Valpägaren var mycket nöjd med det som hon fick med sig hem, och jag känner en sådan tacksamhet över att kunna göra skillnad - skillnad för valpen, då det blir RÄTT REDAN FRÅN BÖRJAN.