måndag 30 maj 2011

Vinsten med att lära hunden roliga tricks & vem är perfekt

Något jag funderat mycket på senaste tiden är hur vi bemöter våra hundar när de inte gör som vi säger.
Samhällets normer säger att om en hund inte gör som vi säger, då är den olydig.
Olydig, låter så himla negativt, det låter illa, helt enkelt. Att vara lydig, att göra som man blir tillsagd, det har många av oss fått lära oss som små, det är bra.
Det är likadant med hundar, en lydig hund är en bra hund och en olydig hund är mindre bra.
Jag erkänner - jag har en olydig hund.
När jag o Bella är ute, är hon ofta lös, det fungerar för det mesta, men ibland, blir hon jättebusig.
Antingen får hon syn på något tex. en igelkotte eller så får hon helt enkelt för sig att springa åt ett helt annat håll, än mitt.
Kallar jag på henne, kan hon titta på mig och säga, jag ser dig o jag hör dig, men just nu struntar jag i det.
Några gånger har jag blivit arg, men det har jag slutat med, det hjälper ju inte ändå.

Vilken hund vill komma till en arg matte?
Jag har börjat bemöta det på ett annat sätt.
Både jag o Bella gillar klickerträning, och vi har tränat på en del tricks, som att snurra runt, gå zickzack mellan mina ben när jag går, eller att springa mellan mina ben och sätta sig vid sidan.
Jag har kommit på att när hon blir busig, och inte vill lyssna på mina vanliga signaler, då ber jag henne om ett tricks istället.
Och vet ni vad, då glömmer hon bort att det var olydig hon skulle vara, då kommer hon som ett spjut och bjuder på de tricks som hon lärt sig. Och då måste jag ju belöna henne för det, och allt är frid o fröjd.

Alla hundar är olika.
Jag kan inte jämföra Bella med min gamla Tessi, som var så himla lydig och nästan alltid gjorde som jag bad henne om. Vad Tessi inte kunde däremot, var att kunna kommunicera lugnt och fint med andra hundar, och det är Bella fantastisk på.
Vad jag vill komma till är att varje hund är UNIK.
Varje hund har sina unika egenskaper, både positiva och negativa (för oss), och det handlar om att inte reta sig på hundens svaga sidor utan att glädjas åt de starka.
Man får göra som med sina medmänniskor, man får acceptera varandra som man är, med både bra och mindre bra sidor.

För vem är perfekt egentligen????
Är du perfekt?
Är jag perfekt? Ånej.
Är din hund perfekt?
Är Bella perfekt?
Ja, jag börjar nog inse att hon är helt perfekt. Perfekt busig, perfekt snäll o rar och alldeles perfekt för mig.

För att förtydliga mig:
Jag menar inte att man skall strunta i att träna sin hund och bara slå sig till ro med det som är, naturligtvis kan man förbättra de egenskaper hos hunden som man upplever som svaga. Genom positiv och tydlig träning kan man uträtta mirakler!

onsdag 25 maj 2011

Räddaggressiva hundar

Nästan all aggressivitet hos hundar bottnar i rädsla.
Rädda hundar är som tidsinställda bomber. De fungerar bra tillsammans med de människor som de är trygga med och i den miljön där de känner sig trygga. De är hur gulliga och gosiga som helst, och de betyder mycket för sina familjer.

Men, så snart de hamnar i miljöer, där de inte känner sig trygga eller där de känner sig hotade eller om det dyker upp barn eller vuxna människor som de inte känner väl, kan de mycket väl både nafsa och bita hårt.
Vems är felet när en hund biter någon?
Det är alltid hundägarens fel oavsett vad som hänt, enligt lagen, som säger att hundägaren har strikt ansvar för vad hunden ställer till med. Det är hundägarens ansvar att se till att hunden inte hamnar i sådant läge att den känner sig tvungen att gå till försvar. Detta gäller alla hundar, både de som för det mesta är trygga och välfungerande och de som är osäkra och har svårt att hantera sin omgivning.
Trots att det är hundägaren som brister när en hund biter någon, är det hunden som får betala priset - många avlivas.
Vad skall man göra som hundägare, om man har en hund som är osäker och rädd för saker o ting i sin omgivning?
Det finns bara ett svar på den frågan – sök hjälp hos en hundpsykolog!
Rädsla är ett av de problem hos hundar som oftast inte går över av sig själv, utan som har en tendens att med tiden förvärras.

Rädda hundar reagerar på två sätt.
Antingen flyr de med svansen mellan benen, eller så försöker de försvara sig med alla medel genom att morra, nafsa eller bita. Försöker hunden fly, men kan inte komma undan, kommer även den hunden att försöka nafsa eller bita till slut.

Att vara ägare till en hund som är rädd, innebär ett jättestort ansvar.
Ansvaret ligger i att hela tiden passa hunden och se till att ingenting triggar igång hundens rädsla och att ingen i omgivningen blir skadad.

Det finns flera orsaker till rädsla hos hundar.
Det handlar både om arv och miljö. Hundar föds med olika mentala egenskaper, vissa är totalt orädda med ett stort självförtroende och reagerar sällan med rädsla inför saker o ting. Andra valpar föds mera osäkra utan något större självförtroende och reagerar oftare med rädsla inför saker som dyker upp.

Alla valpar behöver mycket social träning som små, för att ge dem en positiv erfarenhet av människor och miljöer runtomkring dem och för att de skall fungera lugnt och tryggt i vuxenlivet. MEN, de osäkra valparna behöver ännu mera träning när de är små, för att övervinna deras rädslor, träning som hjälper dem att kunna fungera i samhället utan att vara rädda.

Tyvärr tror jag inte att hundägare förstår hur allvarligt det är att ha en rädd valp.
De flesta tror förmodligen att problemet försvinner av sig själv när valpen blir större.
 Jag önskar att det vore så, men med facit i hand, och med min erfarenhet av att arbeta med rädda hundar, kan jag säga att det blir inte bättre – det blir värre! (utan träning)
Jag har under årens lopp arbetat med många rädda och aggressiva hundar, och nästan alla har det gemensamt att de har varit rädda redan som valpar. De var rädda för barn, för andra hundar och för människor.
När de blivit större har vissa börjat nafsa, och när de märker att det hotfulla försvinner (det de är rädda för) då har de lärt sig att nafsa är bra, och sedan har de även börjat bita hårdare.
Då, när hunden är 3,4 eller 5 år inser ägaren att hundens agerande är ett problem.
Jag är jätteglad för att dessa människor söker hjälp.

MEN TÄNK OM hundägare skulle söka hjälp redan med sina osäkra och rädda valpar, hur bra skulle det då inte bli. Då skulle hunden slippa leva sitt liv med onödiga rädslor och med den stress, som ofta blir följden. Då skulle också många människor slippa bli bitna av dessa hundar. Och då skulle hundägaren slippa skämmas över sin aggressiva hund, som uppför sig så dåligt (enligt samhället).
Det finns bara vinster med detta.
 Men, många går ju på valpkurs med sina valpar, får man inte hjälp där?
Det beror på hos vem och var man går, och på hurdan kunskap kursledaren har av att arbeta med rädda hundar. Alla kursledare på valpkurser runtom i Sverige har långtifrån den kunskap som behövs. Jag har träffat många rädda hundar som gått valpkurs, men som inte blivit av med sina rädslor, och i vissa fall har de förvärrats.
Jag vill inte göra dålig reklam för valpkurser, jag vill bara att rädda och osäkra valpar skall få rätt hjälp, så att de kan utvecklas till trygga individer.

Hur tränar man bort rädslor?
Det kan finnas fler faktorer som spelar in, men har man gjort den bedömningen att det inte finns fysiska orsaker till problemet, då handlar träningen om att förändra hundens associationer till det, den är rädd för. Att förändra hundens bild från att förvänta sig något dåligt till att förvänta sig något bra.
Detta är inte hokus pokus som jag hittat på, utan detta är beteendevetenskap och inlärningspsykologi, som man forskat på under lång tid. Forskningen man har gjort på både djur och människor, har visat att om man exponerar individen för det negativa (det den är rädd för) i lagom doser (utan full panik) så att inlärningen fortfarande fungerar, samtidigt som något positivt tillförs, så förändras den negativa känslan efterhand. Det negativa övergår till något positivt.
Det krävs lite planering, lite tålamod, tid till träning och något som hunden absolut gillar, ibland tar det inte mer än 30 minuter och ibland tar det flera månader.
Rädslor man kan jobba med kan vara: rädsla för barn som springer och/eller väsnas, rädsla för att bli klappad eller tagen på, rädsla för andra hundar, rädsla för kloklippning eller annan kroppshantering, rädsla för veterinären, rädsla för ljud osv. osv.
På stora djurparker har man med framgång tränat stora vilda djur att lugnt och stilla medverka vid bl.a blodprovstagning och annat som i vanliga fall upplevs som något skrämmande för de vilda djuren.
 Fungerar det på de, fungerar det på våra hundar också.

Min stora önskan är att fler och fler hundägare skulle inse vinsterna med att söka hjälp i ett tidigt skede, både för att det lättare och snabbare går att jobba med problem då, men även för att bl.a. rädsle- relaterade problem ofta har en tendens att förvärras över tid.

måndag 16 maj 2011

Härligt stimulerande nosarbete

Igår var vi i skogen med KoV kursen (kontakt o vardagslydnad). Allt var härligt grönt och skönt, regnet höll sig borta och det var skönt att göra ett uppehåll med vardagslydnaden och bara ägna sig åt avkopplande nosarbete.
Att ge hunden stimulerande uppgifter i form av att leta upp något den vill ha, är bland det roligaste jag vet.
Det den letar efter kan vara godisar/något ätbart, sina favorit leksaker, människor, kottar, pinnar, vantar/klädesplagg, mobiltelefonen, nycklar, kantareller eller i stort sett vad som helst.
Hundens nos och luktsinne är helt fantastiskt, och det finns nästan inga gränser för vad den kan nosa upp och hitta.
Det värsta jag har hört var en knarkhund som nosade reda på knark som fanns i en bensindunk fyllt med bensin!!
Nu är det inte sådana uppgifter hundarna får på våra kurser, men att leta reda på pyttesmå godisar i skogsterräng, eller favoritleksaken som ligger en bra bit bort under mossa och löv, det är inte helt fel, för en ung hund proppfull med energi.
I alla KoV-kurserna brukar jag lägga in ett kurstillfälle där jag tipsar om olika nos-övningar, och hur man går vidare genom att försvåra. När hunden får jobba med näsan regelbundet blir den också duktigare och det går snabbare o snabbare att hitta det som är gömt. Då är det absolut viktigt att hänga med i hundens utveckling och försvåra, för att det skall fortsätta att vara stimulerande för hunden.
Har tyvärr träffat på flera hundägare som gömmer 1-5 godbitar till hunden år in och år ut.
Hur kul är det?

Nej, man skall aldrig underskatta hundens intelligens och luktsinne.
Otaliga gånger har jag mött hundägare på mina kurser som, när de ser hur intensivt och fint hunden deras jobbar, blir alldeles förbluffade över hundens kapacatitet. Hunden har en enorm kapacitet, som det gäller att utveckla och stimulera. Det skapar lyckliga hundar och hundar som inte är tidsinställda bomber pga överskottsenergi.
Jag älskar mina kurser där jag ser hur hundarna jobbar intensivt trots allt runtomkring som kan distrahera dem, och när jag ser stolta och lyckliga mattar och hussar.

Om du som läser detta blir sugen på att ge din hund stimulerande uppgifter och upplevelser, finns det fina chanser nu i sommar. Det blir aktiveringskurs i juli, där hunden och du får prova på lite av varje, både nosarbete och andra saker som ger hunden stimulans, och det blir kantarellsök i augusti, där hunden får lära sig att hitta kantareller i skogen. Härligt roliga kurser att gå på, med sin hund.
Mera information om sommarens kursern finns på http://www.hundharmoni.com/
Ser fram emot att träffa er!

Fascinerande underhållning

Det finns nog inte så många i vårt avlånga land som inte vet vem  mannen som sägs tala med hundar - the dogwisperer - är. Jag menar naturligtvis Cesar Millan, den omdisskuterade mannen som säger sig
"rehabilitera" hundar på bästa sändningstid på TV.
Och det verkar som att folket antingen älskar honom och hans metoder eller så gillar man honom och metoderna inte alls, eller lättare sagt, det är nog mer metoderna han använder som inte gillas.
Han har precis varit i Malmö, och jag förmodar att Arenan var fullsatt, med tanke på hur många anhängare han har. Där fanns även modiga män och kvinnor utanför, inte så många kanske, men som tydligt visade på att det finns alternativ till Millans sätt att "rehabilitera" och träna hundar med problem.

Det är makalöst fascinerande att en persons agerande kan upplevas på två, så helt olika sätt.

Jag har följt med i debatten, så gott jag kunnat, och det är helt klart att många helt enkelt tycker att

1) han är det bästa som hänt hundvärlden
2) hans metoder är snabba, enkla och
3) fungerar jättebra på just deras hundar
4) han inte alls tränar med straff, utan att han belönar hundarna han tränar
5) de som kritiserar hans metoder , inte vet vad de talar om
6) hundarna vill ha en sträng och auktoritär ledare, annars fungerar det inte

Sedan finns det de andra, de som kritiserar hans metoder och som tycker att

1) hans metoder är ensidiga och gammalmodiga
2) han använder onödigt brutala och plågsamma träningsmetoder gentemot hundarna
3) sättet att enbart straffa bort hundens symtom utan att jobba med grundproblemet tex. rädsla/ångest,
skapar större och mer allvarliga problem i längden (fast det får man aldrig se på TV)
4) det är fel att han kallar sig hundpsykolog, då han helt saknar utbildning och kompetens inom ämnet

Det är hur fascinerande som helst, tycker jag, att en människa och hans metoder kan uppfattas på så helt OLIKA sätt.
Men det är väl därför, antar jag, som det finns så många konflikter och oroligheter runt om oss, därför att vi är så olika, vi tänker olika, vi fungerar olika, vi triggas av olika saker, och vi löser våra konflikter på olika sätt.

Han är charmig, han har utstrålning, människorna på TVvars hundar han "rehabiliterar" ser honom som en fantastisk guru och han är i TVrutan på bästa sändningstid.
Hans metoder är dessutom snabba, det tar inte många minuter att "rehabilitera" en arg och rädd hund, som sedan blir passiv och foglig som ett lamm (speciellt när luften tar slut, tungan är blå och hunden tuppar av, av syrebrist)
Det är underhållning, det är show, och det är förmodligen lika fejkat, som all annan TV underhållning.
Ja visst är det fascinerande, eller hur?

tisdag 10 maj 2011

Att göra rätt från början

  Haft en helt underbar dag på jobbet idag.
Träffade bl.a. en nybliven valpägare med en alldeles bedårande 14 veckors valp, som i väntan på att valpkursen skall börja, kom för valp-rådgivning. Det var en mycket hundklok kvinna som hade haft hundar förut, men det var ett tag sedan och hon ville veta att hon var på rätt spår med sin lilla valp.
Vi hann med mycket på 1,5 timme, saker som är viktiga att ha koll på med en liten valp, och som är så bra att veta för att undvika alla fel, man annars lätt gör.
Vi började med att gå igenom inlärningens grunder dvs. hur hundar lär sig olika saker i livet och då menar jag BÅDE bra och dåliga saker. Med dåliga saker menar jag de sakerna hunden gör som vi som hundens ägare inte alls gillar.
Vi pratade om vikten av att inte ge valpen uppmärksamhet på saker den gör, som hon inte vill att den skall göra, då många felbeteenden ofta är inlärda och belönade av valpens omgivning. Jag tror att valpens ägare fick några aha-upplevelser där. (Alla valpar älskar uppmärksamhet)
Hon fick även verktyg för att snabbt kunna avbryta valpen, när det behövs.
Jag klickade in valpen på några minuter och visade henne sedan hur man effektivt tränar den på bl.a sitt och att inte hoppa. Eftersom jag älskar klickerträning, blev jag jätteglad när hon med entusiasm genast ville lära sig denna fantastiska träningsmetod.
Vi pratade om fördelen med rätt utrustning dvs. att ha sele på valpen  för att förebygga framtida problem, och för att vara snäll mot den känsliga valphalsen.
Stress och överaktivering och hur man förebygger detta, hann vi också med samt lite om koppelträningens grunder innan valpen blev trött och kröp in i sin lilla transportväska.
Valpägaren var mycket nöjd med det som hon fick med sig hem, och jag känner en sådan tacksamhet över att kunna göra skillnad - skillnad för valpen, då det blir RÄTT REDAN FRÅN BÖRJAN.