Varför lyssnar ...

  
  ... inte hunden?








Ett av de allra vanligaste sakerna som hundägare vill förbättra i sin relation till den egna hunden är den sk. selektiva hörseln.
Selektiv på det viset att hunden direkt lyssnar och reagerar när man prasslar med chipspåsen, öppnar kylskåpsdörren, börjar äta på något eller tar ner kopplet i hallen.
Men när man är ute, så har man stora svårigheter att få hunden att lyssna när man säger hundens namn, säger kom, eller helt enkelt vill att hunden skall fokusera på en själv, när det är annat runtomkring.

Var någonstans ligger problemet?

Det jag ofta ser, och hör, när jag iakttar hundägare med sin hund, är ANTINGEN ELLER.
Antingen kommunicerar hundägaren inte alls med sin hund, varken med kroppsspråk eller med ord, eller så blir det väldigt mycket TJAT.

Ingetdera är speciellt utvecklande för kommunikationen mellan hunden och människan.
Hundar är enormt duktiga på kommunikation, det ser man när man iakttar två hundar som snackas vid. De kan använda mycket små signaler till varandra och förståelsen är perfekt.

Vi människor har en tendens ibland att prata så mycket, att hundarna inte alltid orkar lyssna på oss.
Man kan prata på olika sätt och ibland är det faktiskt absolut bäst att använda vårt kroppspråk när vi vill säga något viktigt till hunden. Framför allt om hunden är uppvarvad, eller strängt upptagen med något annat. Som tex. att fysiskt ställa sig ivägen för hunden, och mota bort den från grannens katt, istället för att börja föra en ofruktbar disskussion med den.

Kopplet är också något som många använder på ett tokigt sätt. Att bara dra  med sig hunden utan att säga ett ord eller på annat säg kommunicera med hunden, ser inte trevligt ut och upplevs nog inte som behagligt av hunden heller. Det skapar inte någon lust hos hunden att lyssna.

Tjatet är nästan vanligare enligt min mening, tjatet som många använder utan att egentligen vara medvetna om det. Det blir till ett sorts mantra - Fido kom här nu, Fido kom här, Kom här, kom nu, kom här; osv. i det oändliga.
Stackars Fido, som får skavsår i öronen:)

Det tjatet också för med sig är en hund som inte får lära sig det som hundägaren vill, nämligen att lyssna på hundägarens signaler eller kommandon eller ord, eller vad man föredrar att kalla det.

Jag kallar det signaler, signaler som när hunden har förstått, får en betydelse för hunden;

Fido ( namnet), betyder -  titta på mig, jag har något att säga dig
Kom hit, betyder - kom hit till mig, oavsett vad du gör
Handtecken i luften,  betyder - stopp, stanna där du är
Handflatan i sidleds, betyder - kom, nudda min hand med nosen

är några bra signaler att ha, och som underlättar vardagen med hunden.

Problemet både med tjat och med noll kommunikation, är att hunden inte lär sig någonting av det.  Hunden som blir släpad i kopplet, lär sig inte att lyssna, den lär sig inte attt vara följsam och den lär sig inte att gå fint i kopplet. Den lär sig inte heller att hantera hundmöten på ett trevligt sätt. Detsamma gäller faktiskt även hunden som får höra en massa tjat. Den lär sig inte heller att klara av vardagens aktiviteter på ett tillfredställande sätt.
När den inte fått lära sig, då blir det svårt att göra rätt. Den blir kallad olydig, svåruppfostrad, trotsig eller omöjlig.

Vad händer mera när man tjatar på sin hunden?
Om hunden efter lite tjat faktiskt gör rätt, kan det bli så tokigt att hunden faktiskt lär sig något.
Nämligen att först kommer mattes tjat, sedan gör jag rätt och sedan kommer belöningen. Vilket betyder att hunden lär in fel grej, nämligen att det lönar sig att invänta tjat för sedan blir man belönad. Finns det inget tjat gör hunden helt enkelt inte rätt.
Den som tjatar blir på detta sätt också belönad, eftersom hunden gör rätt till slut, vilket leder till fortsatt tjatande.

Och om sanningen skall fram, tjatar vi inte bara på hunden , utan även på övriga familjemedlemmar.
Undrar egentligen vad som håller igång det beteendet? Är det samma anledning som jag redan nämnt att det till slut leder till önskad effekt eller är själva ljudet av vår egen röst självbelönande?

Ett himla bra sätt att lära hunden något, är att ha tålamod och vänta ut att den gör rätt av sig själv.
Tex. har jag lärt alla mina hundar att titta på mig, så fort vi ser en annan hund.
Praktiskt, tycker jag, för då har jag lättare att ge hunden ett direktiv - vänta, sitt ner eller vi går vidare.

Det är inte speciellt svårt att lära in, MEN kräver att man INTE tjatar, och att man har TÅLAMOD.
När vi ser en hund på avstånd, bromsar jag en aning i kopplet, och väntar helt enkelt på att hunden tittar på mig. Jag skulle vilja påstå att alla hundar gör det förr eller senare, när ingenting händer som hunden vill. Den kommer inte fram till den mötande hunden utan vi väntar helt enkelt.
När hunden väl slänger ett snabbt öga bakåt mot mig, så belönar jag blixtsnabbt, så att hunden förstår att det är ögonkastet som är bra.
Plus att vi avancerar framåt, vilket de flesta hundar ofta gärna vill. Det blir en bonusbelöning.
Sedan väntar jag igen tills hunden tittar mot mig, och därefter klick och godis eller klick och varsågod att avancera framåt en lite bit till.

För min hund kan det handla om:
- Skall jag gå bredvid matte eller skall jag dra i kopplet?
- Skall jag lägga mig ner när jag ser en annan hund eller skall jag titta mot matte för att få direktiv?
- Skall jag följa min matte eller skall jag gå dit jag vill?

Det är upp till mig att lära min hund att göra rätt val. Och jag vill gärna att min hund gör det av egen fri vilja, därför att han vet att det lönar sig. Jag vet utifrån mig själv att det alltid är roligare och mera motiverande att få välja själv.
Jag tror att det även gäller våra hundar.