torsdag 25 oktober 2012

Nytt härligt gäng!

Har precis startat upp årets instruktörsutbildning med ett nytt gäng härliga elever. Ser verkligen fram emot att följa dem i deras utveckling, både som människor och som instruktörer.
Helgen gick så himla snabbt och vi hade verkligen roligt, allihop. Hundarna verkade också trivas ihop, och jag ser verkligen fram emot nästa helg, tillsammans.
Tack Marie, Ulrika, Erica, Mette, Monica, Josefine och Hanna för en mycket trevlig start på utbildningen!

Det är alltid spännande att lära känna nya människor, tycker iallafall jag, och att få möjligheten att inspirera och dela med mig av mina erfarenheter.

Här kommer en bild på härliga gänget som skall följas åt fram till maj nästa år.






torsdag 18 oktober 2012

Det är på modet...

...att adoptera hemlösa hundar.
Jag själv hamnade i adoptionsbranschen helt av en slump, då Bella från Spanien kom till oss 2010, och har numera Pinpon från Spanien och Dina från Rumänien boende hos oss.

Det finns otroligt många hemlösa hundar, en del i Sverig men de flesta i andra länder, hundar som är fina på både insidan och utsidan och som inget hellre önskar sig än ett eget hem.
Att ta emot en sådan hund, är verkligen en välgärning och väldigt tacksamt, då det i många fall faktiskt räddar livet på hunden.

Men det räcker inte med att tänka enbart med hjärtat, man behöver även tänka till med hjärnan, för att det skall bli så bra som möjligt för hunden och för en själv och familjen.
 
Det är skillnad på att ta hem en 8 veckors valp som har fått den bästa starten hos uppfödaren och på den 8 månaders unghund, som ser så bedårande ut på fotot man sett på nätet.
Hunden som kanske kommer från Spanien, Irland eller Rumänien kommer med sina alldeles egna erfarenheter med sig i bagaget.
Vi Sverige är ett hundvänligt land, och de allra flesta här tycker om hundar och är snälla mot dem. Så är inte fallet i ovanstående länder, där är hundar inte mycket värda. Man skaffar valp när den är liten och söt, och slänger ut den på gatan, när den inte är det längre eller när man helt enkelt tröttnat på den. Eller så föds valparna på gatan av en hemlös tik, och får leva eller dö där, beroende på hur stor portion tur den har.
Människor i dessa länderna är ofta stygga mot hundarna, deras fantasi är stor när det gäller att plåga dem genom att slå dem, kasta sten efter dem, bränna dem, svälta dem, binda fast dem i en snara tills snaran växer fast i skinnet, förgifta dem långsamt och plågsamt osv. osv.
Otroligt hemskt, men tyvärr många hundars vardag.

En hund som växer upp under sådana omständigheter kan ha med sig en del rädslor och litar inte alltid på människor den möter.
Hundar är otroligt anpassningsbara och kan anpassa sig till en ny och trygg miljö relativt snabbt, men det kan också ta lite tid att få den trygg och tillitsfull igen.

Det är här det handlar om att även tänka till med hjärnan, när man fundera på att adoptera en hund.
Det räcker inte med att vilja ha den, att vilja rädda den, att vilja göra en god gärning, man måste även  ha gott om TID, gott om TÅLAMOD, relativt gott om HUNDKUNSKAP samt hyggligt med
PENGAR.

Hunden man fastnat för på nätet, beskrivs utifrån den bilden man fått av den i den miljön där den befinner sig. Ofta i ett hundhägn, där det vistas många stressade hundar, och där det ofta råder stor konkurrens om mat, tugg och människornas gunst.
Med andra ord inte en normal och harmonisk miljö, vilket gör att hundarna försöker anpassa sig så gott de kan. Vissa stänger ner helt och går in i sin egen lilla värld och anses som lugna hundar. Andra kan bli väldigt utåtagerande och jobbiga och beskrivs som livliga  hundar som behöver mycket stimulans och aktivering.
När hundarna väl kommer hem till sina nya ägare i en ny miljö, kan de ändra sina beteenden ganska drastiskt. Den lugna hunden kan blomma upp, och bli väldigt lekfull och livlig, då den kanske har en förlorad barndom att ta igen. Den livliga hunden kanske stressar ner ordenligt och blir en relativt lugn hund som älskar att ligga i soffan.

Vissa hundar som kommer till en ny ägare kan börja vakta väldigt mycket, för att inte riskera att förlora sin nya älskade matte. Andra vaktar inte alls.

Det man skall vara medveten om är att det TAR TID för dessa ibland trasiga hundar att landa. Det tar minst 6 månader för en hund som stressat under en längre tid att återfå balansen och harmonin, och att bli sig själv. Att bli den hund som finns under ytan av all stress.

Det jag sett hos alla mina adopterade hundar är hur mycket av livsglädjen som kommer fram hos dem, och hur de mer eller mindre tar igen sin förlorade barndom, när de kommer till ett tryggt hem.
Detta innebär också att de hittar på en massa hyss, och att de blir lite "olydiga", vilket jag ser som något mycket positivt, för då vet jag att de börjar hitta sin trygghet igen.

Har man inte tänkt till med både hjärna och hjärta, innan man adopterar en sådan hund, kan man bli besviken. Det är viktigt att hunden i lugn och ro får bli trygg, att man har tid och tålamod, att man kan lägga en hel del tid på miljöträning och socialsering, för att hjälpa hunden att komma över sina rädslor.

Sen har vi det här med att vara ensam hemma - vissa av de adopterade hundarna klarar det, och andra klara det inte alls. Jag har erfarenhet av båda delarna. Bella kunde lära sig att vara ensam hemma efter några månaders träning, Pinpon klara inte av det överhuvudtaget. Han behöver ha sällskap av en annan hund, om han skall fixa det.

JAG VILL OCH ÖNSKAR ATT DET SKALL FINNAS MÄNNISKOR SOM KAN ERBJUDA HEMLÖSA HUNDAR ETT TRYGGT HEM, FÖR DET ÄR SÅ TACKSAMT!

Däremot önskar jag att man tänker till redan från början, så att hunden slipper bli omplacerad efter några månader, precis när den börjar bli trygg.
Givetvis kan det bli aktuellt i några få fall, men helst inte.

Funderar Du på adoptera en hund?

Fundera då över detta:
  • Har du tålamod? Den allra viktigaste egenskapen du behöver ha.
  • Är du beredd på att det kan ta tid för hunden att landa och bli sig själv?
  • Är du hemma, eller har du tillgång till en dagmatte/husse?
    Din hund kanske inte kan lämnas ensam hemma de första 6 månaderna, innan du hunnit ensamhetsträna den.
  • Är du beredd på att älska hunden oavsett vilka hyss den hittar på?
    Den behöver få känna sig kravlöst älskad.
  • Har du en stabil ekonomi?
    Behövs då man aldrig vet vilka skador eller sjukdomar som kan tänkas dyka upp. Det gäller givetvis alla hundar, även från uppfödare.
  • Har du erfarenhet av att ha hund tidigare är det ett stort plus, då du lättare kan läsa av hunden.

Har du svarat ja på frågorna, då tillhör du skaran av änglar som kommer att kunna erbjuda ett tryggt och harmoniskt hem till en hemlös hund, som bara väntar på att få komma hem!

Varmt välkommen i gänget:)

                                          Miljöträning med Pinpon.




fredag 12 oktober 2012

Nu har Dina...

...bott hos oss i 3 veckor.
Det är inte klokt hur snabbt hon har kommit till ro, och blivit trygg här hos oss. När hon kom var hon närmast som en virvelvind, stressad som bara den, och hon stormade fram helt utan någon som helst självkontroll. Pinpon höll på att bli tokig på henne, han som är så försiktig och en sådan gentleman, undrade vad det var för en pestråtta vi hade tagit hem. Han sade åt henne några gånger, men till slut fick han nog, och en kväll när hon helt utan några hämningar stormade fram där han låg i soffan, blev han så arg, så att jag trodde nästan att han skulle bita henne på riktigt. Hon tjöt som en stucken gris och han var så rosenrasande, och sedan var det bra.
Efter den händelsen och efter att de lekt tillsammans några gånger, så har det varit lugnt. Han börjar gilla henne mer och mer, och han har varit ett sådant helt underbart stöd, och en sån förebild för henne, med sitt lugn och sitt tålamod. Han lär henne hur det funkar hemma hos oss, och han har numer en ängels tålamod med henne. Han är min guldklimp och en helt underbar hund, och det hade man kanske inte trott för ett år sedan, när han var helt sönderstressad, jättejobbig och allmänt speedad och överaktiv.
Hundar som Dina, som kommer från hundhem, där de lever tillsammans med många andra stressade hundar, och där det råder stenhård konkurens om allting, får lära sig att kasta sig fram först för att få ta del av det som bjuds.
Hon är alltid snabbast framme och tränger sig först fram till allt, för att inte gå miste om något.
Kan inte få nog av kel, klappar och mys, så svältfödd på närhet, och vi ägnar oss mycket åt att bara mysa och kela. Hon har en sån härlig silkeslen päls, det är så mjukt och gott att smeka henne, och jag kan inte mer än hålla med forskningen som menar att både hunden och människan som klappar den, får en härligt lugn och rofylld känsla i kroppen av allt oxytocin som bildas.

Vi har en del att jobba med, då det finns en del saker som hon är osäker på och som antingen beror på att hon inte fått erfarenhet av det tidigare eller så har hon kanske råkat illa ut, vi vet som sagt ingenting om hennes förflutna.
Människor både inomhus och utomhus, kan var jätteläskiga, plötsliga ljud, speciellt uppifrån, kan skrämma henne mycket, och hundar som vi möter på vår promenad, är inte helt okej.
Men det går bättre undan för undan, och med min erfarenhet i bagaget vet jag att det tar tid att bli trygg och att vänja sig vid nya saker.
Pinpon är en som har lärt mig det, att med tålamod, kärlek och genom att få sina speciella behov tillfredsställda (i hans fall, att få vara lös varje dag och att få bli sysselsatt med olika uppgifter), så kan nästan vilken trasig hund som helst, blomma ut.

Koppelgåendet blir bättre och bättre, nu går hon oftast på min vänstra sida, där jag vill ha henne (Pinpon är på min högra sida) och hon drar inte lika mycket som i början, och hennes stressnivå har sjunkit avsevärt, hon följer mig inte lika mycket från rum till rum, och hon verkar ha hittat sin plats i vår familj.
Hon är väldigt valpig, och det var jag inte riktigt beredd på, nästan som en 4 månaders valp, men hon har charmat oss allihop, och när hon ibland tränger sig upp i soffan och lägger sig på mig, kan jag bara skratta åt henne, hon är så himla gullig, lilla dockan.
Faktiskt så har jag inte skrattat så mycket som sedan hon kom till oss, skrattat åt alla hennes tokerier och påhitt.
Pinpon däremot skrattar inte så mycket åt henne, han har blivit så himla seriös, så vuxen i sitt sätt, och han kan fortfarande tycka att hon är skitjobbig, men hans tålamod är stort numera.
Han skrattar mest när det är han och jag, vi är ett sammansvetsat team och jag överdriver inte när jag säger att den hunden skulle göra vad som helst för mig. Hans dyrkan är stor när han tittar på mig med sina fina ögon, och jag är bara så tacksam över den, och jag försöker att ha kvalitetstid med honom med jämna mellanrum, som att åka till skogen bara han och jag, eller att klickerträna, som han bara älskar. Då blir han så glad och harmonisk, jag ser hur hela han strålar av lycka över att få äga min totala uppmärksamhet.
Det är viktigt att ge varje hund egen tid med mig, för att bonda och för att lära känna dem bättre, och det gör att det blir mera tidskrävande att ha flera hundar.

Fick frågan för ett tag sedan om det är jobbigare att ha två hundar än en, och svaret är definitivt JA. Det är jobbigare, mera tidskrävande, betydligt mera skitigt hemma, det är dyrare, svårare att ordna passning men samtidigt så fantastiskt härligt när man fått rutin och ordning i vardagen.
Härligt och utvecklande och framför allt lärorikt att se hur dynamiken mellan hundarna fungerar, hur hundarna blir betydligt säkrare i sitt språk och i sin konfliktlösning, det är helt oslagbart och jag upphör aldrig att fascineras av deras fantastiska kommunikation. En hel del förstår jag men det är också många småsaker de konverserar om, där jag bara kan gissa mig till vad det handlar om.

Om alla hade möjligheten att ha två hundar, så skulle jag absolut rekommendera det för att verkligen lära sig det här med att förstå hundarnas språk, och det är oslagbart för hundarna med, som i de allra flesta fall, blir oerhört duktiga på att kommunicera med andra hundar.
Jag är så oerhört tacksam över att jag har den möjligheten, och att jag har två så underbara hundar.
Här kan ni se Dina och Pinpon på en våra rundor ägna sig åt att leta godis. Vilka godingar!

måndag 8 oktober 2012

Låt hundarna få prata ifred!!!

Vi människor har vårt eget språk, som för det mesta är verbalt dvs. vi pratar oftast när vi kommunicerar med varandra. Det är viktigt för oss att få göra oss förstådda, att få förklara för andra hur vi tänker och varför. Det är även viktigt att få höra andras synpunkter och deras upplevelser om saker o ting. Vi hade inte velat vara utan vår förmåga att kunna göra oss förstådda och att förstå varandra, det skapar starka band och skapar gemenskap. Tänk bara på hur det känns att komma till ett främmande land där man inte förstår ett skvatt av vad människorna säger, hur utanför man känner sig, utanför och lite isolerad faktiskt.

Förmågan att kommunicera är jätteviktig även för våra hundar, av precis samma orsak som för oss. För att tala om för andra hur man känner och för att förstå andras åsikter. För att skapa band och gemenskap med andra, samt för att lösa konflikter på ett fredligt sätt.
Det som skiljer oss människor från hundarna är väl hur vi kommunicerar, vi människor mest med ord, hundarna mest med kroppsspråket och med olika ljud.

Varför är det då så svårt för hundägare att låta hundarna få kommunicera ifred med varandra?
Jag vet inte hur många gånger jag har sett hundägare säga nej eller banna sina hundar när den egna hunden pratat med någon annan hund. Pratat genom att tex. nos i rumpan eller morra. Det är ofta dessa saker som människor har mest svårt för, och i båda fallen tror jag att i brist på kunskap så känner de sig lite pinsamma när deras hund gör så.

Har man valt att leva sitt liv med hund, är det viktigt att lära sig hur hundarna kommunicerar med varandra, och att låta dem få göra det ifred. Det finns ingenting pinsamt med att ens hund luktar en annan i rumpan, för så gör hundar när de vill lära känna den andra lite mer och är nyfiken. Om den andra hunden inte vill bli luktad i rumpan, kommer den att tala om det och gå undan, och det är det kommunikationen handlar om. Att ge och ta emot meddelanden.

När det gäller morrandet hos hundar, är det ingenting som är så missförstått som det.
Tror jag har skrivit ett blogginlägg om det redan, men vi tar det en gång till:

En hund som morrar är inte farlig!
En hund som morrar vill oftast inte slåss/ eller bitas!

En hund som morrar, har något att tala om för andra, och allra oftast betyder det - gå undan, jag tycker att du är jobbig!
En hund som morrar, är en fullt normal hund, som använder sitt språk för att få fram ett meddelande till sin omgivning, och den förväntar sig att bli respekterad och lyssnad på.

Hundar har olika signalsystem och två av dessa är:
- Avståndsminskande signaler som de använder sig av när de vill komma närmare någon de tycker om.
- Avståndsökande signaler som de använder sig av när de tycker någon/något är hotfullt eller lite läskigt,  dvs. de vill öka avståndet dem emellan.

Att visa tänderna och att morra är avståndsökande signaler som hunden visar, när den vill att det/den läskiga går därifrån. Det betyder alltså inte, kom hit skall vi slåss!

När det gäller hundar som bor tillsammans under samma tak, ser man ofta hur de använder sig av avståndsökande signaler när de tex. har ett ben i munnen som de vill ha ifred. De visar tänderna, hjälper inte det, så morrar de och stirrar på den andra, och omedelbart går den andra undan, för den förstår signalen. Allt går mycket snabbt och det blir ingen konflikt.
Jag blandar mig aldrig i mina hundars prat, för det klarar de av helt på egen tass. Det är oerhört fascinerande att se hur de med mindre och mindre signaler gör sig förstådda sinsemellan.

För att hundarna skall bli duktiga på kommunikation och konfliktlösning måste de få många möjligheter att få träna på att prata ifred med varandra.
Den ena morrar, och den andra går undan, svårare än så är det inte. Hundarna måste lära sig att få morra och bli förstådda, likväl som de måste få lära sig att bli morrade åt, och att då gå undan.

Hundar som inte får lära sig detta, blir socialt handikappade och  får svårt att möta andra hundar under lugna och trevliga former.

Det jag ser ganska ofta, och som gör mig så himla ledsen är hundar som möts, den ena lite osäker och som då givetvis morrar, för att berätta för den andra att gå undan lite, och DÅ FÅR DEN SKÄLL AV SIN MATTE ELLER HUSSE.
Hur skall en hund kunna bli mera säker i ett möte när den blir bannad helt orättvist och helt i onödan?
Det blir den inte, utan det skapar bara ännu mera osäkerhet hos den. Osäkerhet mot den mötande hunden men också osäkerhet gentemot sin ägare, som bannar den för att den gör något helt korrekt, nämligen talar om vad den känner.

Vi skapar i mångt och mycket de hundar vi uppfostrar och lever med, och genom att inte lära oss hur hundar kommunicerar, skapar vi många onödiga problem för hundarna.
Problem iform av osäkra och rädda hundar, som ibland faktiskt blir tvungna att bita ifrån, när ingen vill lyssna på dem.

Det behöver inte vara så!
Läs böcker, träffa andra hundar och hundägäre och framför allt låt din hund få träffa många trevliga hundar som den kan kommunicera med, under lugna och stressfria former, så att den blir duktig på att prata med andra hundar och tänk på att inte föra över din egen rädsla och osäkerhet på din hund.
Den behöver en trygg och säker matte/husse som kan vägleda den genom livet, och som behandlar den rättvist och kärleksfullt.